Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Porkalabygdens skald. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Ruin
en nyländsk frälsargärning av betydande
mått, och när han i en vacker dikt hyllar
minnet av en annan upptäckare och
till-varatagare, språkforskaren och nylänningen
Axel Olof Freudenthal, är det lika mycket
sig själv han kommit att karakterisera i
raderna
Han sökte en bygd och fann en värld,
så nära och dock så vida.
Men lever allt som är Nyland, det svenska
Nyland, upp i hans dikt, så gäller detta dock
i främsta rummet havsbandet. Sökte man
helt kort ånge vad det är som rent tekniskt
gjort Mörne till vår största havs- och
skärgårdsdiktare, så kunde man peka på den
nya måleriska stil han finner och som med
sina höga färger och sitt starka ljus räknar
släktskap med de visioner, varmed
bildkonsten i början av seklet förbluffade
världen. I en brinnande färgskala av
lödder-vitt, åskmolnsblått, ockergult, brandrött
och atlasgrönt har han skildrat havet från
vår till höst — han känner visserligen
också en annan färgskala, men därom litet
senare:
Se, den täta kultjen krattar
raggigt grön sin Östersjö!
Tärnan skränar, måsen skrattar,
fåran skummar vit som snö.
Eller:
Brandgula kobbar! Sjöar blå,
störtande akteröver!
Rikare strängar att dallra på
aldrig sången behöver.
Färgord, rytmer och ordklanger hjälpes
åt att skapa de koloristiska effekterna. I och
för sig är de två stroferna bara skisser,
en utomordentlig färgkonstnärs
övningsblad. Men de exemplifierar på ett överlägset
sätt en betydelsefull sida av hans stil. Sin
första stora rundmålning av havet, med en
i vår litteratur oöverträffad inlevelse i
havets stämning och skönhetsvärden, ger
Mörne i dikten »I vettskålen» (1913). Där
triumferar koloristen och naturkännaren.
Dikten utstrålar en frän hedendom, mot
vilken till och med Gripenbergs vildmarks-
poesier bleknar. I gudungens rop över de
öde vidderna förtätar han hela havets
tidlösa vildhet:
Aoo! Aoo! Aoo!
ljöd gudungsropet utmed dunkla stupen.
Det tystnade. Omkring mig natten teg.
Blott längst i söder steg
en ensam brännings ton ur djupen.
Men plötsligt sköt i pärlgrå skymlet fram
en vingad vigg. För pipan sam
vitmantlad, vårens furste, ejderhanen.
I vit och stormnattsvart och alggrön glans
han gled så stolt, som under fjällets krans
på kvällsröd sjö den vilda svanen.
Aoo! Aoo! Aoo!
sjöng gudungsskaran brinnande för brudarna
på havets vidd och under molstill ö.
Ur rusig skymnings riken
han långsamt gled emot mitt skär —• att dö.
Som skärgårdsmålning är detta en
motsvarighet till Leander-Engströms
fjällbygdsmålningar, det är samma djärva kraft i den
måleriska formen som i den svenske
målarens »Forellfiskaren», men koloriten har hos
Mörne en djupare, ödsligare glöd, såsom
det anstår skildringen av en tidig morgon
i havsbandet.
Det kan synas egendomligt att en
diktare, som eljest med sin knappa och kärva
lyriska stil nästan kan kallas en
vadmalsdiktare, en finlandssvensk partner i ord
till Sallinen med hans lavgrå och frostblå
färger, samtidigt kan vara en sprakande
färgkonstnär. Men motsägelsen är skenbar.
Det som Mörne som skärgårdsdiktare
framför allt visar sig behärska är konsten att
med en enda färgklick lysa upp ett grått
landskap. Gång på gång företar han undret
att låta skönhetsvisionerna springa fram
mot bakgrunden av en fånggrå
kobb-värld:
I faret lyser prickar fackelrött
mot skärens dok av mörkhyllt lav.
Men sådana effekter kan en diktare inte
nå om han inte känner och behärskar
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
