Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Arvedelen. Av Erik Hörnström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvedelen
Av Erik Hörnström
_y V A K det gäller att klargöra
skillnaden mellan två generationer, rör man sig
ofta på gungande grund. Att en skillnad
finns, känner man, men att precisera den
och i ord formulera ståndpunkterna visar
sig vara förenat med stora svårigheter.
Det finns alltid gemensamma drag, och det
är lätt att överbetona en tendens. Någon
gång kan man dock finna så karakteristiska
uttryck för en period, att man utan tvekan
kan fastslå, att man har att göra med
en verklig generationsmotsättning. Detta
känner man verkligen, när man bredvid
varandra lägger två dikter från 1900-talets
början, den ena tryckt 1900, den andra
1916: Karlfeldts »Längtan heter min
arvedel» och Pär Lagerkvists inledningsdikt
till diktsamlingen Ångest, »Ångest, ångest
är min arvedel».
De inledande raderna i Karlfeldts dikt
äro allmänt bekanta:
Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Läsaren får ingen konkret föreställning
om detta slott. Det har skumma gemak
eller salar, det är det enda man får veta.
Genom salarna tonar sakta »ett
underligt strängaspel», vars toner liknas vid
en »klagande ström». Ljuden från denna
ström upphör aldrig:
du som mig sjunger om dagen i dröm
sjunger om natten mig vaken.
Detta är längtans kännetecken: den
tilllåter ej sömn på natten, ej heller vakenhet
om dagen. Skalden frågar sig, varifrån
strömmen kommer:
Hvem är den själ som i suck och i ton
andas från hemliga strängar?
8—Ord och Bild, 5f:c årg.
Men denna själs andedräkt är ljuvlig.
Här kommer det första verkligt konkreta
i dikten, typiskt nog för Karlfeldt en
naturbild, genom vilken han vill uttrycka doftens
egenskaper. Diktens två sista strofer manar
till slut fram bilden av en ensam människa,
som vandrar i längtans slott; det blir
honom tungt att leva, ty »minnena hviska
och sjunga». Denna minnenas sång måste
väl vara detsamma som det underliga
strängaspelet, vilket således är både
plågsamt och ljuvligt. Dikten slutar med en
önskan att strängaspelet inte skall
upphöra, ty det är det enda sällskap den
ensamme har »i drömmande salar». Allra
sist upprepas begynnelseraderna, början
och slut är detsamma, ingen förändring är
tänkbar.
Denna dikt kunde karakteriseras blott
genom de fyra orden minnen, saknad,
längtan, dröm, men läsaren får inte veta, vad
den ensamme minns, vad han saknar, vad
han längtar efter, vad han drömmer om.
Det är något vagt, utflytande och obestämt
över hela dikten. Konkretion finns det inte
mycket av. Dikten är melodisk,
melankolisk, passiv och resignerande. Den ensamme
gör ingen ansträngning att komma ur sin
bundenhet, man misstänker nästan, att
han trots allt trivs i sitt romantiska slott,
där rosorna är de karakteristiska
blommorna. Det är här fråga om en »längtan
för längtans skull», som Karlfeldt säger i
den betydligt senare tillkomna dikten
»Sjukdom». Längtan innebär visserligen en
strävan bort, innebär otillfredsställdhet, ja,
disharmoni borde ligga i själva begreppet.
Dikten »Längtan heter min arvedel» är
emellertid harmonisk innerst inne, den är också
harmonisk i sin byggnad och i sin form-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
