Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Olof Ågrens utställning i Västervik. Av Arne Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har de möjligen sitt berättigande. Och
när man vill göra sig en någorlunda riktig
föreställning om den svenska konstsmaken
gör man klokt i att inte enbart döma efter
försäljningsresultaten i de större städerna.
Att konstsmaken kommit att förtvina i
skuggan av Konstnärsförbundets mästare
vittnar om en brist på intellektuell rörlighet
och fantasi, som är mycket beklaglig,
allrahelst som den möter oss även på andra
avsnitt av kulturlivet i vårt land:
musiklivet ger därvid sina typiska
jämförelsepunkter.
Konstföreningarna har en utomordentligt
stor uppgift, när det gäller att bryta ned
misstron och olusten att bekväma sig till
att söka förstå vad som inte ögonblickligen
slår en genom sin lättfattlighet. Olof
Ågrensutställningen i Västervik utgör ett av de
många slagen i det krig, som måste föras
för en rikare konstkultur här i landet, och
eftersom dess exposé över den sjuttioårige
målarens verk var av en sådan
utomordentlig kvalitet påkallar den självfallet en
uppmärksamhet långt över det lokala. Därtill
kommer, att det var länge sedan Olof
Ågren utställde och att hans konstnärliga
gärning får anses avslutad. Man har redan
börjat få ett perspektiv på hans verk, och
sådant det framträdde på denna
utställning gjorde det också ett synnerligen starkt
intryck, markerande hans plats i den
svenska konsthistorien som en av våra
mest originella målare.
Olof Ågren var själv närvarande vid
vernissagen, en spenslig, torr och senig
gammal man med ett rynkigt och
väderbitet ansikte. Han har aldrig varit särskilt
förtjust i offentlig uppmärksamhet, och det
var med milt våld, han drogs fram i ljuset,
när överintendent Wettergren hyllade
honom i ett kort tal. För Olof Ågren var det
säkerligen som att återvända till en värld,
som han för alltid lämnat, och han såg på
konstverken helt utifrån, till en del med
likgiltighet men ibland med ett uppflammande intresse: det var när han såg något
verkligt bra. Situationen var i viss mån
paradoxal och gav sin alldeles säregna
prägel åt hela denna öppningshögtidlighet,
hur varmt hyllningarna än strömmade
emot den gamle målaren och
hemmansägaren från Flivik i Misterhults socken i
norra Kalmar län.
Olof Ågren har alltid gått sin egen väg och
varit en man för sig. Ursprunget kanske
predestinerade till en sådan hållning
gentemot tillvaron, han är född i den
jämtländska skogssocknen Alsen kring sjön
Alsen ett stycke norr om Storsjön. Det
finns en del drag i Olof Ågrens rynkiga
gammalmansansikte, som talar om lapskt
påbrå. Jag vet inte, i vad mån det kan vara
så, men man skulle ju kunna spåra ett lapskt
inslag också i hans måleri, om man ville
gå fram med förstoringsglaset för att
analysera det in i hjärterötterna: något i det
dekorativa draget, som gör sig så starkt
gällande i hans magnum opus, de italienska
stadslandskapen.
Sin konstnärliga skolning fick Olof Ågren
vid konstakademien åren 1898—1903, och
men ser tydliga spår därav i ett
skärgårdslandskap från 190S, medtaget här på
utställningen, »Afton vid Arholma», där
sommarskymningen över vatten och skogklädda
holmar och skär tolkats med stor
skicklighet närmast i Karl Nordströms stil men
också med inslag av Nils Kreuger. Vad som
är speciellt ågrenskt i denna duk är dock
ganska lätt att ta fram: den minutiösa
omsorg, varmed stugor, träd och en uppdragen
eka målats på holmen i förgrunden. Det
är ett slags naiv glädje åt tingen i denna
detalj, som pekar framåt och som utgör ett
av de många bevisen för att Ågrens
dragning åt det naiva inte varit vare sig ett
resultat av bekantskapen med italienskt
1300- och 1400-talsmåleri eller en eftergift
åt 1920-talets naivistiska strömningar i
europeiskt och svenskt måleri. Den naiva
uppfattningen finns alltid hos Ågren sida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
