Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Olof Ågrens utställning i Västervik. Av Arne Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Heleneborgsgatan kan tolkas som en vacker och
intresseväckande upptakt till det italienska
stadsmåleriet, hur stora olikheterna än kan
synas. Två utsikter från Söder Mälarstrand
från 1915 och 1916 kan närmast betraktas
som pendanger, fast höstlandskapets berg
höljts av snö och dess vatten frusit till is.
Båda ha gemensamt den fasta,
arkitektoniska uppbyggnaden av Skinnarviksbergens
massiv i förgrunden; över
vinterlandskapet ruvar dessutom en av blåsvarta
snömoln tyngd himmel. På något sätt
erinrar detta stockholmska vinterlandskap
om Bonde-Bruegel i sin kompakta
påtaglighet och med sina små lustiga figurer
på den slingrande vägen.
I en liten gouache från 1916 har motivet
upprepats med stor känslighet i
uppfattning och uttryck, medan
»Heleneborgsgatan» samma år inspirerat till en underbar
liten bild med bergknallar, grönskande
träd, mellan vilka streck med röda, vita
och skära tvättkläder vajar som lysande
kedjor av brokiga pärlor i det fattiga
utkantslandskapet. Här finns också ett starkt
inslag av den fantastiska och romantiska
ådran hos Olof Ågren, närmast i släkt med
Arosenius.
Olof Ågrens stora upplevelse av staden
kom dock först när han gjorde bekantskap
med Italien och södra Frankrike. Han
strövade omkring i det sydeuropeiska
landskapet i hela sju år mellan 1920 och 1927, och
under denna tid blommade hans konst som
mest intensivt, och det var nu han utförde
sitt väsentliga livsverk, de italienska och
sydfranska stadsbilderna, som redan
tillhör det klassiska i modernt svenskt måleri,
klassiska inte bara i den numera urvattnade
betydelsen av i allmänhet godtagna
konstverk utan också i den riktigare betydelsen
av något avslutat och fulländat.
Skall man söka en formel för detta måleri,
så ligger den — synes det mig — i
strävandet att förena dekorativa och arkitektoniska
element med en samtidigt strängt
genomförd rumsverkan. Och därtill kommer som
en tredje komponent det starkt
framträdande berättande, sociala draget. Dessa
städer blir aldrig dekorationer eller slutna,
döda rum: där koncentreras ett rikt
innehåll, människor går omkring däri med sina
dagliga sysslor mellan husen och på fälten,
husdjuren och redskapen finns där. Man
skulle kunna kalla det ett socialt måleri i en
helt annan mening än den vanliga: ett måleri
där trots utsökta måleriska kvaliteter
människans verk och dagar alltid förblir det
väsentliga.
Det är dock ganska lustigt att se, hur
Olof Ågren undan för undan kommit sin
huvuduppgift på spåren. Hans första
italienska dukar har plats för både det odlade
landskapet och stadsbebyggelsen. Målaren
är mest intresserad av luften och ljuset
över landskapet, och en av de första dukarna
visar oss utsikten över havet mellan
vinodlingar och hus, som stiger i terrasser upp
mot höjden. Men intet av detta är
huvudsaken: det är havet och luften över vattnet.
I en del för övrigt inte så särskilt
intressanta italienska landskap från 1920-talets
mellersta år ser man emellertid, hur staden
själv tränger sig på och pockar på
huvudintresset. Luften över husen förvandlas
undan för undan till en dekorativ bakgrund,
molnen blir stiliserade, och husmassiven
byggs upp som delar i ett arkitektoniskt
helt.
Utställningen åtnjöt fördelen av att i
centrum kunna placera det mycket stora
Val de Menton-landskapet med
vattenkvarnen i förgrunden. Tavlan ger en syntes av
detta Ågrens italienska och sydfranska
måleri, även om den rent måleriskt är
mindre värdefull än en del andra saker.
Överintendenten Wettergren
karakteriserade färgen i dessa stadsbilder genom att
tala om deras »klang av förstämda
kopparlurar». Ågrens färg har ju aldrig tjänat något
självändamål, och i de stora italienska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
