Ord och Bild / Femtiofjärde årgången. 1945 / 121 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Olof Ågrens utställning i Västervik. Av Arne Lindström

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mentonedalen. 1922.

stadslandskapen har den stämts samman på ett
synnerligen diskret sätt: men där finns
hela tiden en varm och innerlig ton med
något arkadiskt ljuvligt i, ett slags gyllene
skimmer av tidlöshet präglar färgskalan och
bidrar att göra dessa landskap så sällsynt
på samma gång levande och klassiskt
upphöjda ovan vimlet. Så även i denna stora
duk från 1927, slutredovisningen efter en
sällsynt lycklig tid.

Denna målning är inte fullt så sluten i
formen som en del verk från ungefär samma
tid. »Garverier i Siena» visar en med stor
kärlek utpenslad stadsbild, där de
olikfärgade husgavlarna tornar upp sig som
ett trappstensformigt mönster mot
stadshorisonten och en mörk himmel, vari ett
par djävlar slits om en förtappad själ —
ett sienesiskt folkloristiskt motiv, som
förstärker medeltidsstämningen över tavlan —,
men i bildens centrum ser man hudarna
hänga i garveriernas fönster, munkar ila
över den öppna platsen, och i en av
sidogatorna spelar en militärorkester. Det
är en syntes av liv och stiliserad
dekoration, som i sin art är fulländad.
»Vinodlarens gård», lånad från
Nationalmuseum och målad 1925, är en naivt
hållen folklivsskildring inom en mindre
stramt dekorativ bakgrund av hus och
gårdsplaner.

Det är klart, att en sådan
utvecklingsgång, som jag sökt skissera i det
ovanstående, i någon mån gör våld på
verkligheten. Även om den håller i stora drag,
kullkastas den tämligen lätt, när man
finner, att den kanske allra mest typiska
exponenten för det dekorativa draget målats
redan 1923. Det är den alldeles
utomordentligt vackra »Roquebrune», ett sagoslott,
liksom växt ur själva det mellan himmel
och jord svävande klipputsprånget mot en
djupblå bakgrund, varpå stiliserade moln
svävar. Vad som saknas är det sociala

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>