- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofjärde årgången. 1945 /
128

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Johan Henrik Lidén i Paris, 1770. Av Sven Rydberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sven Rydberg

dets roll som normgivare och centrum för
det europeiska kulturlivet endast bli
alltmera befäst. Det var fortfarande mot
Frankrike alla, som gjorde anspråk på
bildning och börd, riktade sina blickar
för att finna mönster och mål för sin
beundran. Den franska litteraturen och den
franska konsten förblev på sina områden
lika bestämmande som det franska
umgängesskicket på sitt. — Och
samlingspunkten för allt det mest utsökt franska
var huvudstaden. Paris, där — om man
skulle tro Ludvig Holberg — till och med
tiggarna var så eleganta, att man kunde
skilja dem från adelsmännen endast
därigenom att de var något magrare och
blekare i ansiktet. Paris, där man kunde
träffa Europas mest avancerade tänkare.
Paris, där teatrarna var öppna alla dagar i
veckan; där kvinnorna klädde sig mer
raffinerat än någon annanstans, och där
männen sade mer utsökta komplimanger.
Paris, »verldstheatrens mäst lysande
medelpunkt», som det kallades av en svensk
samtida. — Endast i Paris kunde en ung
man få den slutliga avslipningen, den
lediga säkerheten och de »douca och artiga
façoner», som var utmärkande för varje
fulländad världsman, och endast i Paris
kunde han lära känna det spirituella och
eleganta lättsinne, som skulle ge den rätta
blaserade ironien åt hans världsåskådning.

Det är därför naturligt att den högsta
önskan en ung svensk adelsman med
anspråk på snille och smak kunde hysa, var
att få vistas en tid i denna »Europas
allmänna belefvenhets schole».

På den stora europeiska rundresa, som
ännu utgjorde den vanliga avslutningen på
en förnäm ynglings uppfostran, var
fortfarande en tids vistelse i Paris den lysande
— och kostsamma — höjdpunkten. »En
Hofman figurerar illa, efter antagna
fördomar, om han ej sedt Paris och Versailles,
kan wäl dansa och tala Fransöska»
konstaterar 1765 den sedermera som hänsynslös

partiskribent beryktade J. G. Rothman i
en liten bok om svenskarnas bosättning
utomlands. Även »Herrar Militairerne resa

–- för att fullkomna sig i Krigs-Wetten-

skapen–gemenligen til Frankrike»
fortsätter han. Under 1700-talet fanns det i
själva verket åtminstone två regementen
utom det speciellt svenska »Royal Suédois»,
där officerskåren tidvis var så gott som
uteslutande svensk.

En typisk representant för denna grupp
av frankrikeresenärer är den unge greve
Claes Julius Ekeblad. I sin dagbok
försäkrar han visserligen till en början att »ståten
och elegansen på intet sätt berett honom
samma nöje» i Paris som i Stockholm,
samtidigt som han klagar över att man i
»Frankrike endast känner till yttre artighet,
men inte vet vad vänskap vill säga», en
iakttagelse, som kanske är riktig, ty det
har ju sagts om de mondäna kotterierna i
Paris, att man där hellre förlorade en vän,
än man förteg en kvickhet. Emellertid
finner han sig snart nog förträffligt till
rätta, och när han efter några år måste
återvända till hemlandet hade Frankrike
för honom, liksom för så många av hans
vänner och kamrater blivit ett andra
fosterland.

Men utom dessa unga adelsmän, som reste
för att utbilda sig till krigare och kavaljerer
och vanligen redan på förhand var inställda
på att beundra och acceptera den franska
miljön, fanns det även andra resenärer, av
en mera borgerlig läggning, som ofta i
likhet med J. G. Rothman var ganska kritiskt
inställda. Många av dessa torde ha tänkt
ungefär som gamle Jesper Swedberg, som
efter att ha tillbringat en månad i Paris
år 1684 skrev: »Migh likade, ej heller
anstodh mig then Fransöska
fåfängelig-heten. Dahlekarlen är annat wahn.»

Och såg man med oförvillade ögon på
staden, fanns det nog en hel del att
kritisera.

Johan Henrik Lidén, den sedermera så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1945/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free