Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Johan Henrik Lidén i Paris, 1770. Av Sven Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Henrik Lidén i Paris, i 7 7 o
von Troil, som är där två år senare,
anmärker likaledes att tronföljaren ser allt
utom kunglig ut, »ty dess uppsyn markerar
lika stor svaghet på kroppens som
förståndets vägnar».
Innan Lidén återvänder till Paris besöker
han också de kungliga stallen, där det fanns
inte mindre än 3 000 hästar samlade från
alla världens hörn. »Mången Prins bor
sämre», konstaterar han. Och när han
besöker hundgårdarna gör han en liknande
iakttagelse, nämligen att »Flere Hospitaler
skulle kunna underhållas, endast med det
som konungens Hundar årligen uppäta».
Men de fattiga duga förstås ej till jakt,
tillägger han ironiskt.
Besöket i Versailles slutar han med att
tacka Gud, som ej skapat hans fötter »att
gå på de slippriga Hoftrapporne», och trots
all prakten han skådat blir dock
slutomdömet att »Versailles är intet roligt ställe».
Frankrike var det första katolska land
Lidén besökte. Redan på resan från Calais
hade han observerat »krucifixer och
munkar» vid vägkanten. Den närmare
bekantskapen med det katolska prästerskapet
blev inte särdeles tillfredsställande i Lidéns
tycke. »Här äro ett slags folk, skriver han,
som jag aldrig kan lära mig tåla, Abéer
och munkar;–. De äro wäl de
onyttigaste diur af alla, samt de skadeligaste för
staten.» På ett annat ställe säger han att
de »äro mest allesammans pack». Dessutom
finner han dem »wäldeligen okunnoge»
och deras överordnade, biskoparna, »ingen
bit bättre».
Likväl är det bland de andliga —•
särskilt dem som han träffar i
klosterbiblioteken —• och de lärde, som han finner sina
bästa vänner. Genom förmedling av den
svenske ambassadören, greve Creutz, som
själv tack vare sin fina bildning var en
uppburen gäst i de franska salongerna, blir
han sammanförd med många parisiska
storheter, och han måste om fler än en medge
att det är »en älskwärd man».
/. J. Björnstdhl. K opp ar stick av
J. Gillberg efter en medaljong
av J. T. Sergel. 1772.
Den främste av dem, Rousseau, fick han
emellertid inte tillfälle att träffa. I det
fallet hade Uno von Troil bättre tur. Av
hans anteckningar framgår tydligt hur stolt
han var över att ha fått tala med »den
dygdige» och »namnkunnige herr Jean
Jacques Rousseau». — »Ehuru 64 år
gammal har han ett ungt utseende, skriver
von Troil vidare, medelmåttig växt,
vackert ansigte, svart skäggväxt samt bruna
ögon.» — När von Troil besöker honom
sitter Rousseau och kopierar noter och den
unge studenten försöker förgäves få honom
engagerad i en filosofisk diskussion.
Rousseau är tydligen fullkomligt
ointresserad ända tills von Troil råkar nämna
Uppsala och samtalet kommer in på Linné.
»Då», berättar von Troil, »kastade han bort
pennan, och med någon entusiasme
började (han) at berömma en man som gjordt
så mycket i en lika vidlyftig som vacker
vettenskap.» — »–och var roligt se»,
fortsätter von Troil, »med hvad fägnad han
hörde berättelsen om dess Hammarby,
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
