- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofjärde årgången. 1945 /
142

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Selma Lagerlöf och Ida Bäckmann. Av Walter A. Berendsohn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Wal t er A. Berendsohn

dingsbok, skulle hon ha blivit uppringd i
telefon av en obekant som inte nämnde sitt
namn. Om hon inte upphörde med sin
propaganda, skulle det bringas till allmänhetens
kännedom att Ida i hemlighet skulle ha försett
Gustaf Fröding med spritvaror på hospitalet
i Uppsala. Selma hade insett att detta
offentliggörande för Idas skull måste förhindras,
likgiltigt om påståendet vore sant eller
falskt, och hade därför av omsorg för henne
inte gjort något mera för boken. Hon hade
dock aldrig kunnat tala med henne i denna
fråga, den hade stått hindrande mellan dem.
Så skriver Selma, helt visst i god tro. Men hade
det inte funnits några andra hämningar mellan
de båda vännerna skulle denna skiljemur, ett
anonymt förtal, helt visst skaffats ur världen
under de förflutna tjugo åren.

Nej, den verkliga grunden till Selmas
avmätta hållning uppenbarades i ett plötsligt,
oförmedlat yttrande i augusti 1937 i
Mår-backas park: »Du hyser ingen respekt för
mitt litterära arbete.» Ida stod fullkomligt
oförstående inför detta utbrott ur Selmas
inre. Hon improviserade en grotesk
hyllningsscen, som om Selma hade fordrat mera
beundran av henne. Ida ansåg vännens
förebråelse fullständigt ogrundad. Men Selma
visste nogsamt att lilla Ida Bäckmann på
grundval av ett samtal med Fröding om Selma
Lagerlöfs diktning sedan 1911 gick omkring
med ett etisk-religiöst krav gentemot hennes
skapande, som innebar ett underskattande, ja
ett fördömande av hela hennes litterära
produktion. Så länge hon var i full besittning av sin
skaparkraft och alltjämt på nytt upplevde det
inspirerade gestaltandets djupa lycka, kunde
hon varken tillmäta Fröding eller Ida
Bäckmann ett så avgörande inflytande på denna
hennes innersta domän. Detta och intet annat
var det som väsentligen bestämde hennes
hållning gentemot Ida. Hon kan väl en gång
skriva om skapandets salighet, till exempel
den 22 januari 1939: »Och så skall jag säga
dig om du inte vet det förut, att det är något
förtrollande fängslande, nästan bedövande till
att skriva. Inte för att jag ännu åstadkommit
något fullt bra, men det är i alla fall roligare
än allt annat i världen.» Hon berättar för
Ida en gång för att glädja henne att hon
umgås med planen att begagna
Fröding-boken som motiv för ett drama, men den blir
inte utförd. Ända till denna tidpunkt läste
Selma aldrig en sida ur ett manuskript för
Ida, lät henne aldrig få inblick i sin verkstad,

lät henne aldrig få del av en pågående
diktning.

Under en samvaro i Falun i oktober 1938
uppgav Selma sitt sega motstånd och lät Ida
frambära Frödings krav:

Vill du nu försöka ställa din diktning i Guds tjäiist,
låta den inspireras till Hans ära och till
människosläktets förlossning ur hatets förbannelse? — Jag vill,
sade hon högtidligt. -— Är din vilja uppriktig och
allvarlig och lägger du den ödmjukt i den Allsmäktiges
hand, vet jag, att Han skall hjälpa och leda dig.
Han kommer att hela ditt sinne frän ängest, fruktan
och kval och allt som marterat dig och undergrävt
din hälsa både till kropp och själ. Han kommer att
återge dig fysiska krafter och fylla din ande med
skapandets jubel. Jag har väntat pä denna stund, och
jag har inte väntat ensam. — Vi såg båda upp på
Frö-dingshuvudet.

Dagen därpå klagar Selma: Lilla Röpecka, jag är
sä trött vid livet . . . Jag längtar efter döden som
befriaren. •— Skall du tala så nu, då vi kommit
överens om, att du skall utföra den stora gärningen,
som ligger och väntar på dig, förebrådde jag. . .
Selma gav åter efter. Vi kom överens om att ta en
hel femårsperiod som beredskap för detta och under
denna tid skulle hon lämna sin vilja och sin
diktargärning åt Gud, lyssna till Hans ingivelser och i Hans
namn ge dem form.

Denna »femårsplan» kom till stånd kort före
Selmas åttioårsdag! Även denna gång
handlade Selma säkerligen bona fide. Ida hade
uppmanat henne att regelbundet bedja. Bland
annat berättar Selma en gång att efter en
morgonbön hennes kroppsliga smärtor
försvunnit och en länge saknad känsla av
välbefinnande uppfyllt henne. Varför skulle bönen
inte hjälpa henne att återfå sin skaparkraft?!
Under ett samtal i augusti 1939 definieras
Frödings krav närmare därhän att Selma
måste våga att lämna några avslöjanden om
det hinsides (II, 161). Elin Wägner framlägger
i sin Selma Lagerlöfsbok några utkast från
dessa år, där Selma visserligen söker intränga
djupt i det översinnligas rike; de kommo inte
till utförande. Men den sista plan med vilken
Selma sysselsatte sig var en levnadsskildring
över hjärtevännen Sophie Elkan, som med
sitt klara rörliga intellekt var ett rätt barn av
denna världen och sannerligen inte ett ämne
som motsvarade Frödings krav. Hon kunde
absolut inte hålla överenskommelsen. Men just
om detta arbete i vardande berättar hon
upprepade gånger för Ida och skrev bland annat:
»Jag forskar nu bara efter Sophie Elkans
karaktär och levnadsöden. Jag läser hennes
böcker och hennes brev och försöker att inte
låta någon dag gå utan att åtminstone skriva
några rader om henne. Det är allt bra nyttigt
för mig. Jag är i fint och gott sällskap och

142

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1945/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free