- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofjärde årgången. 1945 /
144

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Selma Lagerlöf och Ida Bäckmann. Av Walter A. Berendsohn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillfällen att råka henne, men sorgfälligt
undvikit dem. Så verksamma personer som hon
— utanför sitt yrke — tar alltid på mina
nerver, lat som jag är i det som inte direkt
angår mig...

Om det Frödingska kravet ger en tillräcklig
förklaring till spänningen mellan de båda
vännerna, så återstår frågan varför Selma
alltid åter drog Ida Bäckmann till sig. Därpå
kan man ge två svar. Sedan hon vid det första
sammanträffandet så djupt ingripit i Idas
inre och sedan tagit så stor del i
Frödingsbokens tillkomst och öde, kände hon enligt sin
natur ansvar för detta människobarn. Med
förutseende ledde hon denna eruptiva naturs
översvallande krafter två gånger in på
litterärt arbete, i Frödingsboken och i den nu
föreliggande, varvid hon räknade med
skapandets befriande och lyckliggörande makt.
Idas Röpecka-böcker följde hon med
uppmuntran, skrev brev till detta författarinnans
alter ego och gav henne slutligen Röpecka till
ständigt smeknamn. Också till andra litterära
planer uppmanade hon henne ivrigt. Men
under denna tid gick det Selma som hennes
eremit i »Fågelboet»: hon fick det lilla liv
kärt som anförtrott sig i hennes vård. Ida
Bäckmann lät också alltid åter gärna binda
sig, därför att hon i Frödings anda hade lovat
att troget i hela sitt liv tjäna Selma Lagerlöf.

Ida Bäckmann hade utan tvivel för Selma
den egna motsatsens tjusning och
dragningskraft. Robust och med starkt temperament
levde Ida mellan polerna av ett högspänt
patos och en sprudlande, smittande
munterhet. För henne var den personliga
upplevelsen början och slut och ett och allt i
tillvaron. Bland alla hennes livserfarenheter
inneslöt tiden med Gustaf Fröding och hans
syster den intensivaste livsstegringen. Sedan
Selma Lagerlöf återupplivat hennes djupt
förankrade bundenhet vid Fröding, förlade
hon helt naturligt sin tillvaros medelpunkt i
det hinsides. Hon gav sig gärna och villigt
sin alltid rörliga, språngfärdiga fantasi i våld,
säker på att alla dess vägar städse ledde
tillbaka till den oförgätlige bortgångne. I
brev, samtal och litterära arbeten gestaltade
hon alltid sin personliga upplevelse med
hundratals lustiga infall och fantastiska
ingivelser i ett åskådligt, gnistrande, bildrikt
språk. Det är förståeligt att Selma fann behag
och glädje i denna kvicksilveraktiga,
explosiva, starka personlighet och snart fick henne
kär, trots den nödvändiga
tillbakadragenheten. I sina bemödanden att som människa
mera närma sig det översinnliga livet fann
hon i Röpecka en mycket villig medhjälperska
och kamrat åt vilken hon anförtrodde sig.

Ida Bäckmanns böcker om personligheter
inom den svenska litteraturen ha
uppenbarligen just inte gynnats av ödet. Frödingsboken
väckte 1913 en storm av harm och
Lagerlöfboken kommer ut i skuggan av Elin Wägners
arbete, som föregripit överraskningen över
Selmas religiösa bekännelser. Om
Frödingsboken skriver Selma den 10 oktober 1913 till
Ida:

Jag läste i går sista korrekturet och kände det
nästan högtidligt. På samma gång föll min blick på
en liten dansk bok av Mads Jepsen, som bär titeln
»Selma Lagerlöf» och innehåller en hederlig biografi
över mig av en man som aldrig sett mig. Det är så som
män i alla tider skrivit biografier. Trovärdigt
hopsamlande av fakta och en fullkomlig likgiltighet för
människan. Ditt förfarande är alltigenom kvinnligt.
Du tar sikte på människan från första stund. Du räknar
inte en gång upp hans arbeten och du intresserar, rör,
hänför och ger en bild av din hjälte, som man aldrig
kan glömma. — På ett sådant sätt tycker jag själv
mycket om att tjäna kvinnosaken och jag gläder mig
åt att man skall säga, att den bästa skildring, som
finns av en svensk författare, skall vara skriven av
en kvinna. — En annan sak, som intresserar mig
rent konstnärligt, är den starka tragiska verkan, som
du eller om du vill livet har åstadkommit med så
vardagliga medel. Intet brott, intet mord, bara
sjukdom, skvaller, missförstånd, krossade förhoppningar
och så är det färdigt. Detta som nu är givet, verkar
så fulländat. Det var omöjligt att hålla stämningen
uppe under den kommande förfärliga tiden. Därför
är det nog bäst att sluta här, fastän nog många skola
önska en fortsättning. Jag anade föga, då jag ifjol bad
dig skriva, att boken skulle nå så högt som den gör,
men jag är bra glad och tacksam att den gör det.

Huru benägna äro inte vi andligt
disciplinerade män som äga förmåga till kylig
saklighet och sträng logik att underskatta
kvinnoböcker av detta slag. Jag tänker bland annat
på Frieda Uhls Strindbergsbok vars brister
ju uppvisats; trots detta innehåller boken den
första verkligt kärleksfullt tecknade bilden
av Strindberg. Ja, de äga brister, dessa
kvinnoböcker om stora personligheter, även denna
bok av Ida Bäckmann, och dock skänka de
oss otaliga inblickar som vi med våra metoder
svårligen skulle kunna arbeta oss till. Vad
»Mitt liv med Selma Lagerlöf» bevarar åt oss
av sådana oskattbara enskildheter utöver det
behandlade problemet, kan här inte
uttömmas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:51:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1945/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free