Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Kring en miniatyr. En svensk adelsman hos en landsflyktig kung. Av Ernst Fischer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Fischer
att Karl XII hade stupat utanför
Fredrikshald i december förra året.
En kurir från armén hade nyss meddelat
den till konungen. Aldrig har en blixt slagit
ner med så stor kraft som denna hemska
underrättelse, som med ens släckte och
slog omkull varje glädje, varje förströelse
och varje behag hos det mest angenäma
hov i Tyskland. Vilken oerhörd förändring
i ett enda ögonblick. Aldrig förr har man
skådat något liknande, något så plötsligt
och oväntat, de största förhoppningars
förvandling i den fruktansvärdaste
misströstan.
Konungen förlorade en hjälte, en vän,
en beskyddare, vilken genom sina vapens
betydande styrka och sin egen
överlägsenhet hade höjt honom upp på Polens tron;
som efter åtskilliga motgångar alltjämt
understödde honom och älskade honom;
som genom sitt oövervinneliga mod, sin
ojämförliga driftighet, sitt oerhörda och
otroliga arbete, trots alla ansträngningar
från en mängd fiender, styrkt genom en
allians med Nordens mäktigaste furste var
nära att triumfera och komma fienderna
att darra i hjärtat av deras stater och mitt
bland deras hovstat. Och som slutligen
genom de riktiga åtgärder, som vidtagits
för att få en armé på 150 000 man
marsch-färdig, skulle återuppsätta honom på den
tron, där det polska folkets val, understött
av arméerna, tidigare hade placerat honom,
eller i varje fall giva åt hans öde större
säkerhet, större lycka och mera lugn.
Vilken förlust — med ett ord. Att mista en
vän som Karl XII, en furste vars vänskap,
lika varaktig som stark allt ifrån dess
början, som aldrig förändrades, varken
genom tidens eller händelsernas inverkan,
vilka dock förmå lösa de hårdaste knutar
och de starkaste band. Men vilken förlust
för Hans Maj:t, när man särskilt betänker
hans ovissa, tvivelaktiga och på alla sätt
förskräckliga framtid. Oviss med avseende
på Sverige. Ty så ytterligt reducerat, som
det blivit genom förlusten av en stor
ledare, voro dock dess intressen förbundna
med den avlidne monarkens planer;
tvivelaktigt med avseende på det skydd, som
var lika mäktigt som respektingivande och
närliggande; förskräckligt slutligen och
sorgligt genom det övergivna tillstånd,
vari han såg sig försatt, då han hade allt
att frukta, till vilken sida han än vände sig,
ingenting att hoppas och inga medel att
uppehålla sin familj och sitt hov.
Men icke ens en så ödesdiger händelse
kom H. M. att tappa modet eller låta
nedslå sig. Han tog i st. det manligaste beslut,
som uppsteg ur ett heroiskt djup och av en
icke vanlig själsstorhet. Han började
samma kväll efter att ha låtit borttaga alla
tecken till fest och låtit alla avlägsna sig,
åt hertigen av Zweibrücken återlämna
styrelsen av den ståt och det land som
lagenligt tillhörde denne med bördens rätt. Till
sist sände H. M. samma natt själv en kurir
till Sverige, en annan till hertigen-regenten
Philippe av Orléans och en tredje till
Lune-ville att återkalla mr. de Poniatowski och
min onkel, som voro där för att
underhandla om en traktat. Slutligen stannade
H. M. hos drottningen och hennes damer
för att trösta dem över en så stor ödets
onåd och talade till dem med en
själsstyrka och på ett sätt som var så kraftigt,
så kristligt och så hjältemodigt att det
torkade tårarna på alla damer och övriga
närvarande och bidrog i icke ringa grad
till att de återfingo lugnet och hoppet i
sina hjärtan.
Emellertid kunde man icke se en större
sorg och nedslagenhet än den som härskade
i staden. Alla t. o. m. barnen skreko och
gräto och darrade. Dagen, som följde på
denna bedrövliga natt, var en söndag.
Stadens portar förblevo stängda hela dagen.
Jag erinrar mig att, då jag var i kyrkan på
morgonen, prästen, som i bön framställde
denne hjältes död som ett straff Gud sänt
sitt folk, upphöjande honom till den pro-
160"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
