Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Kris för naturforskaridealet. Av Ragnar Granit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Granit
form av kontakt. Den kan kanske inte
beskrivas utan bara omskrivas. Den kan också
spåras i olika uttrycksformer, hos
Sherring-ton däri att han är en smula skald. Även
hos Linnæus porlar en skaldeådra fram
någonstans i djupet. När yrkesrustningen
stramar till för hårt och de vetenskapliga
markerna ligger torra och förtvinade, så
stiger upp med sydvästen ett milt regn och
passionens blommor vecklar på nytt ut
sina kronblad:
O western wind, when wilt thou blow
that the small rain down can rain?
Christ, that my love were in my arms,
and I in my bed again.
Lösningen av krisen för
naturforskar-idealet, den enda sunda och förlösande, är
alltså till sin innebörd ett slags
personlighetsklyvning. Naturforskaren ikläder sig
till vardags yrkesmannens bepansrade skal,
behåller detta tidvis hela dygnet om, och
arbetar som en annan andens
stachanov-arbetare i sin verkstad, i sitt laboratorium
eller vid sitt skrivbord. Han rör sig med de
exakta termer, som han med sådan möda
tillägnat sig, och vrider på de knappar,
som kopplar in tankeapparaten, där den
behövs. Kan inte vetenskapen ge honom
mera, så sköter han i varje fall med denna
apparatur sitt hedervärda yrke såsom
smörj are, eldare eller verkmästare i den
nya grottekvarnen. Han sköter det så gott
han kan och bidrar därmed till att lägga
grunden för andras arbete.
Men däremellan skall komma stunder,
då känslornas liv förunnas att sprudla
fritt, då inlevelsen får röra på sig,
intressesfären vidgas och även självbesinningen
unnas en smula luft under vingarna.
Russell har rätt i att den intima
naturupplevelsen är en ojämförlig förnyelsekälla, det är
han heller inte ensam om att hävda, men
det finns många andra vägar till samma mål,
alla kännetecknade av att upplevelsen
omedelbart erfares såsom just det som ger livet
dess värde, det som ger en styrka att säga:
»When I come to die I shall not feel that I
have li ved in vain.»
Det är lyckligt om naturforskaren kan
uppleva sådana stunder i sin vetenskapliga
gärning och förnyas emotionellt under sitt
arbete; även om dessa tillfällen måste bli få
och skiljas åt av långa tidsmellanrum.
Det ger ett visst hopp om att det gamla
naturforskaridealet, även om det en tid
får gå under jorden, inte skall kunna
utrotas. Om det kunde emotse en renässans,
så skulle man med större tillförsikt än i
dag kunna formulera ett credo, ett credo
quia absurdum bör man väl säga, att
naturvetenskapens resultat och allmänna
strävanden skall kunna infogas i de mera
fulländade begrepp om världen och
människans uppgift som framtidens bättre species
skall skapa sig.
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
