Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den slaviska världen och slavisk gemenskap. Av J. P. Hodin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den slaviska världen och slavisk gemenskap
Detta kunna vi läsa hos en av hans
föregångare, den kroatiske prästen Juraj Krizanic
som på 1600-talet skrev: »Den slaviska rasen
har ännu icke fått sin historieskrivare.
Tyskarna skriva ideligen om den på allehanda
kränkande sätt, särskilt om Ryssland. Därför har
jag beslutat uppteckna hela den slaviska
rasens historia för att gendriva tyskarnas
lögner ...» Krizanic kunde icke inverka på sin
tid, men 1800-talet återupptäckte honom som
panslavist. En annan tidig representant för
den politiska panslavismens idé var tjecken
konung Premysl Otakar II (1253—1278). I
ett brev till de polska furstarna av huset
Piastowec sökte han övertyga polackerna om
att de språkligt äro ett med tjeckerna, att
de äro länkade med tjeckerna genom den
gemensamma rasen och släktskapen och att
de därför icke borde sluta sig till Rudolf av
Habsburg utan »komma till vår hjälp,
eftersom vi äro edra stamförvanter». Om tjeckerna
dukade under, skulle »tyskarnas omättliga
gap (insatiabilis teutonicorum hiatus) rasa allt
vildare och deras onda glupskhet kan komma
att sträcka sig mot polska länder».
På 1800-talet proklamerade Kollår en den
slaviska gemenskapens humanistiska rörelse.
I detta var han lärjunge till Herder och
hänfördes av dennes poetiska profetia att
Tyskland skulle falla och att slavernas tidsålder
stod för dörren. Med sitt arbete Ideen zur
Philosophie der Geschichte der Menschheit
(1784—91) blev Herder en viktig faktor i
slavisk historiefilosofi genom att tillämpa och
anpassa Rousseaus ideer på Östeuropas
nationer.
Med slavisk gemenskap förstod Kollår
huvudsakligen gemenskap i litterär mening.
Detta var den linje som följts av andra
förespråkare för slavismen före hans tid, framför
allt tjecken Josef Dobrovsky. Han nöjde sig
med att upptaga, ändra och för allmänt bruk
anpassa de slaviska nationernas andliga arv
i syfte att fördjupa deras gemensamma
intellektuella liv och berika de olika slaviska
folkens skriftspråk. Kollår däremot
betraktade slaverna som ett enda folk, splittrat i
stammar, som talade olika dialekter, av vilka
ingen var så skild från de andra att det icke
var möjligt att läsa varandras litterära verk
med någon liten ansträngning. Den
opolitiska karaktären av Kollärs verksamhet
framgår av de syften han sökte nå: slaviska
bokaffärer i alla huvudstäder, bokutbyte mellan
intellektuella arbetare, professurer i slaviska
språk, en panslavisk tidskrift, jämförande
grammatiker och lexika, utgivande av
nationalpoesi och översättningar från ett språk
till ett annat, en enhetlig stavning, och så
vidare.
Kollårs arbete översattes snart till
kroatiska, serbiska och ryska. Det utövade en
sådan inverkan på historiens gång, särskilt
under revolutionsåret 1848, att den slaviska
rörelsen progressivt utvecklade sig. Men
härvid bör man även beakta, såsom T. G.
Masa-ryk gjorde i sin bok Les Slaves apres la Guerre,
1923, att »i historisk tid de slaviska nationerna
ha snarare utvecklat sig parallellt än genom
ömsesidigt inflytande och penetration». Det
förhållandet att slaverna levde i skilda
länder och att deras historia förlöpte på
olikartat sätt gav upphov till växlande
formuleringar för att uttrycka slavisk gemenskap,
även då sådana formuleringar voro av
politisk karaktär. Österrike såg uppkomsten av
den så kallade austroslavismen som var
representerad vid den slaviska kongressen i Prag
1848. Denna rörelse var ett försök att
sammanföra de slaviska nationerna inom det
österrikisk-ungerska riket. Den tjeckiske
diktaren och tidningsmannen Karel Havlicek
Borovskv, 1821—1856, är upphovsmannen
till en kritisk och realistisk formel för den
slaviska idén. Han kom genom sin politiska
analys av ämnet till insikt om att de slaviska
nationerna i sina olika länder syftade till skilda
politiska mål. Han insåg emellertid att
»nationer av en enda ras som leva under samma
hårda villkor bäst kunna hjälpa varandra i
kampen för en slutlig seger». Masaryk såg
problemet i mera realistiskt ljus efter första
världskriget, då han sade: »Det faktum att
de slaviska nationerna nu äro befriade och
reorganiserade ger icke ökad styrka åt den
politiska panslavismen. Varje slavisk nation
har, var och en för sig, sin speciella
reorgani-sationsuppgift, i vilken den icke kan få annat
än obetydande hjälp av de andra slaviska
nationerna. Det är icke släktskap i språk
och nationalitet som bestämmer om handel
och köpenskap.»
Det rådde ingen enhet mellan de slaviska
nationerna. Ryssland hade ingen officiell
representant vid den slaviska kongressen i
Prag 1848, ty tsaren hade befallt att
inbjudningen skulle bli obesvarad. Mikael Bakunin,
den ryske revolutionären och anarkisten, var
närvarande vid kongressen. Ett manifest
avfattat av den tjeckiske historikern Franticek
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
