Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Katri Vala. Av Ragna Ljungdell-Erlandsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragna Ljungdell-Erlandsson
betydelse för förståelsen av livsverket och
kan därför i detta sammanhang förbigås. När
hon om knappt ett år återvände till Sverige
var hennes krafter slutgiltigt uttömda —
utöver vanligt mänskligt mått. Det utbrunna
ljuset slocknade stilla i maj 1944 på Eksjö
sanatorium i Småland.
Så ensam måste människan alltså gå över
gränsen, fastän hon ägt mycket av det som
ger livet värde. Ju större resning, ju större
ensamhet — till och med i fråga om en
människa så livsöm, så jordnära och ödmjuk som
Katri Vala. En landsmaninna och vän var
under de sista timmarna det enda hon hade
hos sig av allt som stod hennes hjärta nära:
make och barn, dikt och hemland. För denna
landsman skall hennes stilla och ödmjuka
gång över gränsen alltid förbli en det mesta
överskuggande upplevelse. Katri Vala var
barnsligt glad över att första gången på lång
tid igen få intellektuell kontakt. Samtalet
behöll hela tiden den vardagliga, osentimentala,
smått självironiska ton Katri Vala var mån
om att aldrig överge. Det gled över finska
ödestrådar och litterära händelser till
kulturskvaller och personligt småprat. Rörligt och
sprakande, hennes ögon glittrade stundtals av
ironi och stridslust. Det vore fel att förtiga
Katri Valas reaktion inför den oförståelse som
kvävande omslöt henne. Hon var för »normal»
och frodig för att gardera sig bakom någon
slags hybris. En gång yttrade hon — det var
under redigeringen av Vår sång — med sin
vanliga självironi: »Är jag verkligen så där
bra?» Dock: hon var en kvalificerad
kulturkritiker, kunde alltså även i viss mån bedöma
sin egen betydenhet och yttervärldens
reaktion inför densamma. För endast någon vecka
sen hade man meddelat att hon fått finska
statens diktarpension, en sällsynt utmärkelse.
Under sina sista timmar sade hon med ett
obeskrivligt tonfall: »Om jag hade fått den
för några år sen, när jag slet lungsot på mig,
så skulle jag inte ligga här nu —.» (Misstag!
utmärkelsen hade i sista instans tilldelats en
annan, men det hann Katri Vala aldrig få
veta.) Om skuggan av den annalkande döden
gled genom rummet under detta symposion
på tumanhand, tilläts den i varje fall inte
stiga över samvarons tröskel. Endast en gång
blickade Katri Vala mot den av sippor
översållade våren därute och sade sakta med
mörknande blick: »Få se, om jag någonsin
skall återse Finland !» — Sedan gled samtalet,
avbrutet av timmar av vila för den sjuka, på
nytt in i samma spår. — Obruten gick hon
bort. Sällsamt, hur det stora och väsentliga
ännu vid sitt bortdragande över horisonten
utan ord och intellektuella bryggor verkar
med en kraft, likt lufttrycket av en ljudlös
bomb. Direkt omtumlande och inträngande,
efterlämnande en obeskrivbar tomhet. —
Katri Vala tog sina sista stapplande steg över
gränsen den pingstmorgon, då tovande vår
exploderade i den fulla, mättade sommar hon
över alla årstider älskade. Det som skedde
var ingenting annat än detta:
Jag smög in i skogen steg för steg.
Och träden såg på min maktlöshet,
och natten höljde mig med sin mörka mantel.
Jag vaknade — solen porlade som en gyllene
källa
i morgondiset,
sipporna hade spirat upp genom mitt hår,
och i mina öronmusslor sorlade
fågelsångens silverhav.
Katri Vala hade ingen del i den tidens
dödsdrift, som även många av de starka bland
oss med en hemlig sträng av sitt väsen äro
förbundna med. Hon var en av de få
alltigenom positiva människor jag känt. Den
verkliga pacifisten, inte i teorien, utan av blod och
ande. — Tragiken följde henne in i det sista:
hon måste bryta upp endast några få
månvarv före den förändring i tidsbilden hon
länge längtat efter. Den uppvaknandets
morgon hon daggfriskt besjungit, besannades för
henne ej på detta plan. Liksom det tidigare
politiska lågtrycket småningom pressade
henne till marken, så har den nu rådande politiska
vindriktningen höjt henne till skyarna. Den
enas tadel och den andras beröm gör henne
varken större eller mindre än hon är. Bägge
skall, liksom alla politiska strömvirvlar i
världsetern, i sinom tid försvinna vid
horisonten. Diktarmänniskan Katri Vala skall
alltid leva som ett stycke oförstörbar finsk
mänsklighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
