Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
Sven Erixson. Fornfor skare och flottare. Oljemålning, ig 44.
mism» för första gången ha kommit till
användning i svensk konstkritik. Torsten Palm
gick vidare på den linjen, men han kunde med
sitt medfödda fina färgsinne och sitt
klarögda intresse för omvärlden ständigt
utvidga sitt område. Det är nära nog en
paradoxal slutlänk i utvecklingskedjan, att
inti-misten Palm framemot 30-talets slut skapade
några av vår landskapskonsts vidaste
utsikter, terrängskildringar från Öland, som ta
in rymden och de långa perspektiven i bilden
på ett intensivare sätt än mången konstnär
av motsatt läggning. Fastheten och tätheten
i dessa sena målningar hade icke vunnits
utan en mångårig strävan, som från
Stockholmstidens blonda och blida mälaridyll gick
över Cézannes stenskelett, geometrien under
färgytan, över studier hos Barbizonmästarna,
över våra egna Gustaf Rydberg och
Reinhold Norstedt, fram mot en allt mer
personlig syntes av färg och form. Torsten Palms
verkliga storhet torde mer och mer gå upp
för den svenska konstpubliken.
Martin Åbergs utställning i
Konstakademien var retrospektiv och gav i ett rikt
flödande crescendo denne lyriske målares på
en gång troskyldigt öppna och underfundiga
landskapstolkning, Åberg är panteisten i
nutida svensk naturskildring, mystikern som i
religiös försjunkenhet tar emot synerna, som
de komma till honom. Men därjämte har han
en intensivt lycklig, nästan barnsligt pigg
nyfikenhet på omvärlden. På den väldiga
utställningen kunde man glädja sig häråt
särskilt i skisserna, dessa spontana, av yttre
iakttagelser laddade upptäckter i naturen.
Blixtsnabbt har han sett något fängslande,
som måste gripas innan det saliga
ögonblicket flytt sin kos. I en trumvirvel av färg
dyker impressionen fram.
När sedan den reflekterande och ömsint
ut-penslande Martin Åberg träder till och vill
skapa något nytt av samma motiv, måste den
flinke motivj ägaren Martin Åberg försvinna
— till nästa gång. I en monografi i serien
Svenska konstnärer har Georg Svensson på
ett helt övertygande sätt framhållit denna
dubbelhet i Åbergs konstnärliga väsen.
Iakttagaren-filosofen har själv i en mycket
åskådlig bild sammanfattat sin metafysiska
grundåskådning: »Den synliga världen,
sinnevärlden, är icke allt, den är bara en bergstopp,
som sticker upp ur djupet av ett hav.»
Tankegången är besläktad med surrealisternas
mening, att människan behöver »knyta sin egen
lilla sekund till universums stora kretslopp».
Konstnären lever på två nivåer, subjektivt
frossande i sinnenas vittnesbörd, objektivt
delaktig i en högre ordning. Georg Svensson
tangerar på sina tio sidor om Martin Åberg
ett av konstskapandets intressantaste
problem, det som rör verklighetsförvandlingen
från yttre syn till inre legering, den springande
punkten i expressionismens, kubismens och
surrealismens, ja, varför inta alla andra
ismers, även naturalismens, formlära.
Den av Nationalmuseum inköpta
målningen »Mot ljuset» röjer Martin Åbergs mera
transcendentala sida. Ett par gestalter i ett
sjukrum, en sköterska och en gubbe och
mellan dem ett fönster, resten sänggavlar och
kuddar, egentligen ett »instängt» och i viss
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
