Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Vitkonst. Av Ellen Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V i t k o n s t
ria för alltid fullskrivet». Månne det ? Är denna
slutlednings premisser fullt riktiga? Med
spetsen under dess klang- och jubeldagar, mest
under barocken, delvis även rokokon, jämför
förf. nutidens och framtidens spets. Men om
hon, sin textila konservatism trogen, hade gått
än längre tillbaka, skulle hon ha funnit att
renässansens förnämligt enkla spets mången
gång motsvarar nutidens krav på spetsens
bruk. Visserligen har modet sedan en längre
tid skjutit undan spetsen som prydnad för
personligheten, så som barocken och rokokon
så enastående gjorde den till. Fast här må det
glädjande skjutas in att tecken, ej minst från
slottscouren 1944, låter en omvärdering
skönjas. Men ingalunda har det tappat bort
spetsen som prydnad för personlighetens
främsta omgivning och infattning: hemmet,
i all synnerhet i vårt linneförråd, i
sängutstyrsel och duktyg etc. Här just gör sig
renässansens klara formgivning gällande i
pålitlig styrka och dekorativ kraft — och
fyller därmed ett av estetikens krav:
ändamålsenlighet. Spetsen har förts tillbaka till
sitt ursprungligaste område: Hos Froschover
heter det att spetsen brukades till »Tisch
und Linlachen, Küsse (kuddar), bettzischen,
facettle» (näsdukar). Måhända är det något
av detta som föresvävar Dreger, när han
(Entwickelungsgeschichte der Spitze 1910)
säger: »Spetsen kan ej dö förrän det sista
genljudet av den ton har förklingat som
renässansen anslog och som har återljudit i barock,
rokoko och följande tider.»
Men var finns då denna forntidens
nutids-enliga spets? Kanske kan det vara av
intresse att som hastigast se efter, hur den
kulturföreteelse som kallas spetsens återväxt
ter sig i de länder som främst har tagit den
om hand. »I Italien» säger förf., »har man
värjt sig mot den degenererande företeelse
som 1800-talets spets utgör och kopierar
efter gamla mönster.» I Österrike, som förf.
därför förbigår, har man — ofta med
framgång — slagit in på nya vägar. Och i Sverige?
Trots förf. anser de försök som i våra dagar
har gjorts för att »ur dess förfall på
1800-talet lyfta en svensk spetsknvppling som en
modig men tröstlös kamp mot det
ouppnåeliga», vidgår hon dock »med tacksamhet» att
vad här har gjorts »inte har någon som helst
motsvarighet i andra länder». För alltid,
säger hon, »inskrev fru Ingeborg Petrelli sitt
namn i den svenska spetskonstens historia».
Tillsammans med Lilli Zickerman och med
Spetsar komponerade av Hilda
Lilienberg f. Starck.
Överst Flora Suecica-kragen, sydd.
De nedre knypplade.
stöd av Östergötlands läns landsting och
Föreningen för Svensk Hemslöjd grundade
hon i socknar utom staden Vadstena
knyppelskolor. Från mycket högt nutidsplan sporrar
fru Hilda Lilienberg till både sömmad och
knypplad spets. Med aldrig sviktande
stilkänsla låter hon den vita trådens gamla och
nya uttryckssätt uppgå i varandra, lika
form-säkert som elegant. Såväl längdspetsarna
som den originella Flora-svecicakragen
vittnar om nyrenässans i bästa mening (Se Sv.
sp. sid. r25!).
Från Vadstena spred sig intresset till bl. a.
Linköping genom Ellen Tiselius, länets då
första fru — till Höganäs genom fru
Nordenfelt; till Gustavsberg, Vedbodal och Hög-
M oder 7i elegant Vadstenaspets.
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
