Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Vitkonst. Av Ellen Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vitkonst
den etnologiska kongressen i Köpenhamn
1938 att väl ihågkommas, att de folkseder av
klassiskt ursprung som ännu finns kvar hos
västerländsk allmoge, inte har kommit dit
direkt, »utan har förmedlats av de högre
stånden». Så de högre stånden tycks i alla fall
ha varit lite bra! Förresten kan en sådan
förmedling inte ske helt utan påverkan. —
Dylika glimtar är det som lyser upp
synfältet och låter oss få en fullständigare,
allsidigare bild av gångna tider.
Här är det nu Elisabeth Thorman sätter
in, inte bara med glimtar utan med
verklighetens ljusstyrka. Märk att t. o. m. hon,
den folkliga spetsens dyrkare som få, säger:
»Halvt förgätet, alldeles icke
uppmärksammat, då däremot en äldre vävnadskonst av
folklig art fördes fram och — vann största
möjliga uppmärksamhet, har svenskt
damast-duktyg först under senare år rönt
uppskattning.»
Damast! Redan namnet är märkligt och
mäktigt. Inte för inte har det hämtats från
ett sådant de mjuka linjernas huvudsäte i
Östern som Damaskus. Ty på samma gång
som det där gav uttryck åt den finaste
förening av järn och stål i världsberömd
formgivning ■—• den damaskerade,
kännetecknade det en österländsk vävnad i silke
och glans förutan like. När denna
praktvävnad nådde Europa, kallade den helt naturligt
fram önskan efter en västerländsk
motsvarighet. Och vilken medtävlare var då
värdigare än det glänsande linet? Men färgen då,
denna österns styrka framför annat?
Visserligen, men ingalunda undantagslöst i dess
konst, något, som den japanska högt stående
Sumie, målning i tusch, tydligast visar. Trots
stora olikheter, Sumie målar i svart, damast
i vitt, möts de dock i en avgörande punkt: att
utan hjälp av färg, men dess mer genom
utförande få fram vad japanen kallar meningen,
»det innerst inne», vare sig nu detta kallas
symbol eller det väsentliga. Detta
åstadkommes genom skiftningar — olika
tonstyrka. I Sumie — jag låter japanen1 själv
tala — genom olika mättnad av tuschen
och genom att så mycket som möjligt
utnyttja penseldragen. Dessa skall för att
bli meningsfyllda vara få, korta, djärva.
Och detta är vad som kallas deras charm
1 Professor Seiichi Taki, konsthistoriker och
själv framstående målare i gammal japansk stil.
(Japanese Fine Art, 1931.)
och det för all vår målning
karakteristiska. Så långt japanen. I damast motsvaras
— så att säga — dessa tuschens olika
tonskiftningar av de genom växlingar av s. k.
bindningar framkallade dels långa, dels korta
trådreflexer, som skiftande framhåller
materialets, här linets glans. En teknik,
charm-fylld förvisso även den!
För denna teknik, där de mjuka linjerna
är utmärkande, utgjorde blommor ett
självfallet mönster. Naturliga eller stiliserade
kvarhöll de också sin plats i den vita
vävnaden, även långt senare, då modet förvisade
naturens blomster från trädgårdskonsten, och
den tillämpande konsten gav den en
förnämlig fristad, som de förtjusande gengäldade
bl. a. i spetsen och ej minst i porslinet (Sèvres,
Meissen, Bristol, Flora Danica). Och
naturligt var att denna vävnad, ljus, stark och
blomstersmyckad, valdes till den festernas
prydnad, som var underlaget för vad bordet
bjöd: duken. Redan då förnams det dukade
bordets festliga treklang: silver, ljus, blommor.
Ej var det underligt att en så sällsam
förening av öst och väst skulle göra segertåg
genom Europas linproducerande länder och
även nå Sverige. Stor blev här
uppskattningen. »Publiken», skriver förf., »låg på knä
för den utländska varan.» Så mycken dyrbar
damast infördes från Holland, Belgien —
senare Schlesien — att vise män började inse
att pengarna för en så oemotståndlig lyx och
— därpå hängde det — tillika bruksvara
borde stanna inom landet. I de vise männens
spets gick Karl XI: med hans statsekonomiska
politik stämde tanken väl. Och så kom 1697
»på konungens befallning» den
damasttillverkning till stånd, som skulle fortgå endast
till 1706. Visserligen verkade den »troligen
uteslutande för den kungl, familjens behov»,
men -—- eget nog ■— kunde vem som helst
få köpa av denna damast, som tillverkades i
flera exemplar och spriddes. Så träffar man
på en liten blå, nu bleknad kungl, krona,
invävd i ena hörnet på en särskilt praktfull
damast, förtäljer den att detta duktyg en
gång har hört hovet till.
Verksamheten blev kort, »men inledde ett
skede av hög textil konst, en ny textil
utövning för inemot två och ett halvt sekel», som
genast i början stod fullt i jämnbredd med de
utländska. »Ty de i sitt vackra yrke vällärda
och om dess heder måna vävare ha varit
många, och det har legat mig om hjärtat att
få fram våra svenska vävares konstfärdiga
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
