Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två hyllningsdikter tillägnade Gustav v. Paykull. Ett litet bidrag till skandinavismens förhistoria. Av Bruno Lesch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bruno L e s ch
Schwanenflügels avhandling om skalden
(1891), måste det antas att den icke
bevarats i danska arkiv och bibliotek. I Pay kulls
eget arkiv på Wallox-Säby har jag
emellertid funnit ett exemplar av dikten, som skall
avtryckas i det följande. Först dock några ord
om de närmare omständigheterna i samband
med dess offentliggörande, emedan de äro av
betydelse för en i skandinavismens historia
så viktig tilldragelse som »Det skandinaviske
Literaturselskabs» tillblivelse.
Vi få nu ett fastare grepp om
dateringsfrågan, eftersom dikten är dagtecknad den
2 juli 1796. Då den, såsom vi skola finna,
snarare hör ihop med avslutningen än med
inledningen till Paykulls av glada samkväm
fyllda veckor i Köpenhamn, måste den första
planläggningen av sällskapet ha ägt rum
något tidigare, än man vanligen föreställt sig.
Tydligen begav sig Paykull på resa
omedelbart efter att den 28 maj ha hållit sitt tal
vid presidii nedläggande i
Vetenskapsakademien. I Köpenhamn kom han sedan i
beröring med både Heiberg och Rahbek, vilka
han åter sammanförde efter den häftiga
»Dyveke-fejden» under våren. Rahbek omtalar
i sina »Erindringer», hurusom frågan om
stiftandet av »et literarisk Samfund til at
fremme nærmere Forbindelse mellem de tvende
Nabofolks Literatur» både »kom på Bane»
och »omhandledes med megen Varme i
adskillige Vennelag» till Paykulls ära. »Ved eet
af disse Maaltider», heter det vidare, »jeg
troer, det sidste, blev Ideen saa levende, at
Foreningen ansaaes, som aftalt, og blev
givet det Navn, som den siden med Ære er
vedblevet at bære, og klinkede man da paa
den Nyfodtes Velgaaende, hvori naturligtviis
mig, som een af Gudfædrene, gaves Deel».
En av Rahbek nämnd deltagare i dessa
»Vennelag», den unge litteratören Jens Kragh
Höst, som året förut med ringa framgång
utgivit tidskriften Nordia, omtalar i sina
Erindringer om mig og mine Samtidige (s. 41)
ett av dessa gästabud på ett sätt, som
tämligen tydligt ger vid handen, att han åsyftar
just det av Rahbek skildrade, då
litteratursällskapet ansågs i princip beslutat och man
enades om namnet. Enligt honom gavs festen
på Skvdebanen av, såsom han trodde.
Frederik Høegh-Guldberg, en son till förre
statsministern och Hösts medredaktör i Nordia.
Rahbeks förmodan, att det var vid det
sista samkvämet till Paykulls ära som
tanken på den nya skandinaviska föreningen
blev så levande, har onekligen sannolikheten
för sig. Icke mindre rimligt förefaller det, att
man ville giva just detta tillfälle, då det hela
väntades kulminera, en festligare prägel
genom ett hyllningskväde tillägnat Skandiens
Anakreon. Om en viss solennitet vittnar ju
också den omständigheten, att, enligt vad
Höst erinrar sig, amiralen och konstfilosofen
Karl August Ehrensvärd — en kusin till
Paykulls första hustru — som just då råkade
befinna sig i Köpenhamn, blev inbjuden att
deltaga. Att det inte var ett alldeles fåtaligt
»Vennelag», framgår ytterligare av själva
hyllningsdiktens karaktär av unisont sjungen
visa.
Dikten föreligger tryckt på ett kvarts ark
och har säkerligen — även om endast
Paykulls eget exemplar tycks ha blivit bevarat —
delats ut vid samkvämet, såsom brukligt var
vid dylika tillfällen. Det må erinras om att
Heibergs politiska visor voro mycket
populära i den tidens Köpenhamn, där de, såsom
Schwanenflügel påpekar, spelade rollen av ett
slags tidningsledare eller flygskrifter, genom
vilka de liberala ideerna blevo insjungna i
folket ■— ja, det berättas, att de delades ut
från klubbfönstren till den församlade
menigheten, som stod utanför och hörde de
glada gästerna sjunga! Och i vårt fall är det
av betydelse, att hyllningskvädet har samma
versmått som ett par av Heibergs mest kända
politiska visor — Vise i Anledning af den
29 Januar 1793 och Vise (1794) — sjungna
på melodien »Held og Ære, Magt og Sejer».
Att Paykull blev hyllad med sång, kunde
därför anses fulltygat även utan den
bekräftelse därav dikten själv mot slutet innehåller
(i versen: »Höit i Chor vor Sang sig hæve»).
En dikt av Heiberg med tryckåret 1796 är
i och för sig en raritet, ty sedan ett år hade
han hållit sig tyst, emedan han — såsom han
säger i ett brev till Rahbek ■— icke ville fäkta
mot friheten, då han ej fick fäkta för den. I
hyllningskvädet till Paykull behövde han ju
ej röra vid brännbara ämnen, även om man
lätt nog kunde stöta på sådana i samband
med det nordiska. En viss svenskvänlig klang
hade för övrigt någon gång förut hörts från
hans lyra, tidigast väl inför avvecklingen av
Danmarks egendomliga krig mot Sverige 1788.
I en dikt med anledning av kronprinsens
hemkomst mot slutet av året, anförd av Bajer i
»Nordens politiske digtning» (s. 14, noten),
heter det sålunda med adress till Sverige:
»Nej, Nabo, Du er Danmarks Ven». Nu, åtta
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
