Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En latinsk vårdikt. Pervigilium Veneris eller Nattvakan för Venus. På svensk vers av Stig Lindqvist och Krister Wickman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En latinsk vårdikt
<P
JL EI
ERVIGILIUM VENERIS har bevarats
i två olika avskrifter av den samling kortare
dikter från den romerska litteraturens
förfallstid, som går under namnet Anthologia
Latina. När och av vem denna märkliga dikt
skrevs har inte kunnat fastställas. Det har
gissats på sinsemellan så olikartade författare
som Catullus och Seneca, och man har t. o. m.
velat söka den okände poeten bland
renässansens latinskrivande humanister. Med större
fog har den bl. a. tillskrivits de senantika
skriftställarna Florus på Hadrianus’ tid och
Tiberianus på Konstantins. Dock saknas
hållbara bevis för den ena eller andra hypotesens
riktighet, och det är föga sannolikt att man
någonsin skall förmå skingra dunklet kring det
problem, som diktens tillkomst utgör. Av
stil och ordval att döma torde den härröra
från tiden mellan det andra och femte
århundradet e. Kr.
Pervigiliet är den romerska poesiens enda
vårdikt i nutida mening, en hymn till
kärlekens och växtlighetens livgivande makter.
Mot den gängse åsikten, att det skulle ha
skrivits för den fest till kärleksgudinnans ära,
det trinoctium, som ägde rum under de tre
första dygnen av april månad, opponerade
redan Simon Meisling, den utmärkte danske
filologen, H. C. Andersens rektor. Pervigiliet
är, menade han, till sin karaktär klart
subjektivt och har icke skrivits till festen eller
varit avsett att sjungas. Möjligtvis är det
inspirerat av någon folklig sång, och den
berömda refrängen kan mycket väl ha sjungits
och ropats av folket under en vårfest till
Venus’ eller Isis’ ära.
Innehållsligt utgör det en märklig
blandning av disparata element: hymnen till Dione,
lovsången till vårens mytiskt-vegetativa
krafter, skildringen av gudinnans fest, den mot
slutet insprängda sagohistoriska utvikningen
och det personliga, vemodigt beslöjade
slutpartiet, som ger dikten dess grundton av
lyrisk subjektivism. Versmåttet, den trokaiska
tetrametern, är ett av de äldsta romerska,
använt redan av Ennius och Pacuvius. I
klassisk tid undanträngt av de mera
konstfulla grekiska metra levde det vidare i
folkpoesien oeh i legionärernas marsch- och
smä-devisor för att i något reviderat skick bli de
20—Ord och Bild, 54: e årg.
medeltida hymnförfattarnas mest anlitade
uttrycksform.
Pervigilium Veneris tillhör, skriver Kai
Friis Möller, »varken den klassiska eller
den kristna tidsåldern utan står mitt emellan,
förenande i sig de sista strålarna från antikens
dalande sol med den förestående mörka erans
mystiska stjärnglans». Det är denna
särställning, som givit dikten dess stämningsfärg.
Vissa passager kan i sin aningsfyllda bävan
inför livets och förgängelsens mysterier
erinra om inte så mycket romerska som moderna
poeter av Swinburnes eller Fleckers kynne.
Men det är väl knappast att betrakta som
annat än en ren tillfällighet, att förutom
flertalet översättningar också den ojämförligt
finaste estetiska analysen av Pervigiliet
föreligger på just dessa diktares språk: den som
Walter Pater lämnat i sin roman Marius
the Epicurean. Ett par brottstycken må
anföras:
»Det var i själva verket ett slags
bröllopshymn, som utifrån tanken om naturen som
alltings moder förhärligade parningen mellan
den varma och fruktbara vårens olika
element -— den ständigt upprepade
förmäl-ningen mellan själva vårens själ och den
bruna myllan -— och var fylld av en mystisk
lyckokänsla inför vad som försiggick vid detta
fantastiska bröllop . . .
. . . Flavianus (diktens fingerade författare)
hade funnit uttryck för något av
medeltidslatinets rimmade kadens och sonora
orgelmusik och därmed också för något av dess
salvelse och mysticism. Utom en sista
praktfull glans hos det klassiska språket fanns det
i hans dikt något, som nästan klingade som en
profetia om det förvandlade liv det skulle
föra under ’den rimmande medeltiden, som
just höll på att gry ...»
Engelsmännen har, som ovan framhållits,
städse visat dikten stort intresse. Den första
översättningen av Pervigiliet var engelsk och
utkom så tidigt som 1649. Reminiscenser från
dikten kan på lyrikens fält spåras ända fram
till Eliots The Waste Land. I Tyskland har
den av filologerna blivit strängt bedömd för
forsyndelser mot klassisk smakkodex. Trots
detta har den i åtminstone ett fall verkat
befruktande även på detta lands litteratur;
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
