Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En latinsk vårdikt. Pervigilium Veneris eller Nattvakan för Venus. På svensk vers av Stig Lindqvist och Krister Wickman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En latinsk vårdikt
ur smaragder och ur flammor och ur solens purpurglöd
skall i morgon rosen blotta för sin brudgum, sunnan, djärvt
all den rodnad, som hon förut i sin heta slöja dolt.
Älska du, som aldrig älskat! Älska du, som älskat förr!
Sina nymfer lät gudinnan gå i myrtenlunden kring,
men en gosse gör dem sällskap — kärleksguden! Kan väl han
sysslolös som andra vandra, då han tagit bågen med!
Flyn ej! Han har kastat vapnen; nu vill Amor hålla fred.
Av sin moder han befalldes naken gå och vapenlös,
ingen såra med sin båge, fackla eller gyllne pil.
Akten er dock väl, I nymfer, ty Cupidos växt är skön!
— vapenlös som prydd med vapen har gud Amor samma makt.
Älska du, som aldrig älskat! Älska du, som älskat förr!
Jungfrur, lika dig i kyskhet, sänder Venus ut med bud;
dig, Diana, Delos’ gudom, ber hon om en enda gunst:
Skona lunden från att fläckas ned av blod från jagat vilt,
låt den stå med gröna skuggor och med blommor i sitt gräs!
Själv hon velat hit dig bjuda, om det ej din kyskhet kränkt,
själv hon gärna bett dig komma, om så anstått Delos’ mö.
Skåda då du finge trenne nätters festlighet och dans,
skåda skaror, alla fyllda nu av en och samma lust,
blomsterkrönta, i din jaktmark under myrtenkronors tak,
Ceres ej, ej Bacchus saknas, ej Apollo, sångens gud.
Sjungande vår sång vi måste vaka genom vårens natt:
Må Dione ensam råda! Vik, Diana, från vår skog!
Älska du, som aldrig älskat! Älska du, som älskat förr!
På gudinnans bud står tronen höljd i Hyblas blomsterskrud:
här vill själv sin lag hon skipa, sittande i gratiers krets.
Hybla, strö ut alla blommor, allt vad våren har dig skänkt!
Hybla, sänk din blomsterslöja, vid som Ennas rosenfält!
Nymfer skall från gröna slätter och från bergens vita fjäll
samlas här med unga systrar, som i skog och källor bor.
Alla dem bjöd Amors moder hit — men rådde dem att ej
sätta tro till vingklädd gosse, fast han bågen kastat bort.
Älska du, som aldrig älskat! Älska du, som älskat förr!
Nu gryr dagen för vår höge fader Eters bröllopsfest:
för att alstra årets gröda sänkte han sig ned från skyn
som ett vårligt regn och utgöt sig i Jordens modersfamn,
sammansmälte så med henne för att fostra allt som gror.
Venus, livets moder, råder över blod och sinne själv
med sin andedräkt, som fyller alltet med en hemlig kraft.
Genom luften, genom jorden, genom havet — överallt
har hon funnit väg att tränga in med fruktsamhetens frö
och lärt hela världen känna vägarna för livets eld.
Älska du, som aldrig älskat! Älska du, som älskat förr!
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
