Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Av Sten af Geijerstam
i.
XjöTEBORGS STADSTEATERS
studio har sedan länge utgjort ett viktigt inslag i
stadens kulturliv och den har allt livligare
uppmärksammats även i huvudstadspressens
teaterspalter. När så även den nya
Stadsteatern i Malmö i september 1944 kunde
inviga en studioscen samtidigt med stora
scenen, tyckte tydligen fru Brunius det gick för
långt. Kravet på en särskild studio även vid
Dramaten är gammalt. Nu skulle det
förverkligas. Förberedelserna och arbetet forcerades.
Och den 12 april 1945 — ett betydelsefullt
datum i huvudstadens teaterhistoria —■ kunde
den lilla undanskymda biografen Sibyllan,
granne till Dramaten, under namnet
»Kungliga Dramatiska teaterns Studio» högtidligen
invigas. Med sin moderna sceninredning och
ett trivsamt och originellt åskådarrum —
salong och foyer i ett — har denna nya teater
ganska idealiska förutsättningar för sin
verksamhet. De båda första programmen har
lovat gott. Nu väntar vi mycket: en
repertoar, som huvudscenen inte vågat sig på eller
inte hunnit med, nya, stimulerande
skåde-spelarkombinationer, större
utvecklingsmöjligheter för den ofta otillräckligt utnyttjade
artistpersonalen.
Även frånsett Studion-Sibyllan har
Dramaten dominerat spelåret, vilket ju
ingalunda alltid varit fallet. Nationalscenens
spellista upptar övervägande starka och
genomgående välspelade program, under det att
konkurrentteatrarna — med viss reservation
för Nya teatern -— konstnärligt sett hållit sig
i bakgrunden.
Äran av att ha introducerat Saroyan i
Stockholm tillkommer inte Dramaten utan
det tillfälliga teaterföretag, som våren 1944
gav Livet är ju härligt på Oscarsteatern.
De vackra människorna, Dramatens första
höstprogram, är mera bagatellartat. Det
förverkligar i ännu högre grad än Livet är ju
härligt Saroyans ideal att upplösa de
vedertagna formerna för teatern. Kraven på
handling och spänning negligeras. Varje gång en
handlingstråd dyker upp, förlorar den sig i
en liten improviserad sketch, i dialogens
slängigt graciösa piruetter. Saroyan,
antiin-tellektualisten och antimoralisten, är
emellertid ivrig programförkunnare. Han vill
göra om livet lika väl som scenen, och hans
livsprogram är detsamma som hans krav på
teatrarna, d. v. s. ungefär formlöshet i stället
för form, charmfull improvisation i stället för
regler. Den oberoende diktaren ger oss
hän-synsfjättrade vardagsmänniskor en
uppfriskande injektion av vänlig nihilism. I själva
verket är Saroyan mycket mera moralist
än han vill vidkännas. Under författarens
uppenbara gillande avlivades (ur legal
synpunkt en smula okonventionellt) den
männi-skoplågande sedlighetspolisen i Livet är ju
härligt — ett aktivt ingripande alltså. Och
De vackra människorna demonstrerar, hur
sammanhållningen inom familjen Webster
blir djupare, därför att den är utan yttre
band. I slutakten blir diktaren till och med
för ivrig moralist. Jonas Websters förkunnelse
om en panteistisk öppenhet mot allt skapat,
inklusive råttor och ormar, blir genom sin
längd och sin dunkelhet tyngande, och
verkar allt för direkt didaktisk i detta
teaterstycke, vars främsta tillgång är dess naiva
charm. Emellertid bör det noteras: De vackra
människorna är det av spelårets
teaterstycken, som under sin lekfulla ton ger den
allmännaste och vidaste kritiken mot våra
livs- och samhällsformer.
Till Saroyans ideal som privatfilosof och
teaterdiktare hör också, att varje ögonblick
skall vara ett levande ögonblick. Vilka
svårigheter det måste ha berett regissören att
förverkliga detta (i livet ännu ouppnåeligare)
ideal vid iscensättandet av De vackra
människorna förstår man bäst vid läsningen, och
man grips av beundran för Alf Sjöbergs
fantasi och förmåga att levandegöra. Möjligen
hade lite mer leklynne och lite mindre energi
varit på sin plats. Familjen Webster hade
varit lika »levande», även om den väsnats
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
