Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten aj Geijerstam
hon spelade Brigids uppgående i religiös
extas, tycktes hon vara borta från både
medspelare och publik och efteråt nästan
smärtsamt vakna till verkligheten igen. Det finns
något välgörande jordiskt hos Carrolls lilla
helgon, vars fjärrsyner inte hindrar henne
från att ha blick för hattmoderna. Det fanns
inte skymt av sötaktighet hos Mai Zetterling.
Mot Rune Carlstens regi har anmärkts, att
den karikerat scenerna med ortsborna, och
det är nog riktigt. Men å andra sidan är
författaren själv i sin folklivsskildring
karikaty-ristisk, vilket ger en egendomlig och
psykologiskt upplysande kontrast till hans samtidiga
glorifiering av det folkliga som ideal.
Omedvetet identifierar han sig här med Hans
Hög-vördighet. Och utan en viss identifiering
kan naturligtvis inte ett så sällsynt
inträngande psykologiskt porträtt tecknas.
Med Federico Garcia Lorcas Blodsbröllop
framförde Dramaten det mest originella
diktverket bland spelårets nyheter.
Lorca, bondestudenten från Andalusien,
som mördades av Francomännen vid endast
37 års ålder 1936, har blivit det moderna
Spaniens mest berömda lyriska och dramatiska
diktare. I Blodsbröllop visar han en förening
av modern formskolning med elementär kraft
och folkligt nationell kolorit. Dramat är ett
folkligt ödesspel nära den spanska jord, på
vilken det spelar.
På bröllopskvällen rymmer Bruden med
Ryttaren, sin ungdoms älskade, som nu är
gift med en annan. Under nattens blodiga
jakt på de flyende dödas både Ryttaren och
Brudgummen. På morgonen förs de båda
liken hem till byn. Detta är handlingen, enkel
som en folkvisas och inledd av mästerliga
scener, som förbereder bröllopet.
Som en av undertonerna finns i dramat en
social motsättning. Bruden har skilts från
Ryttaren, därför att han var fattig. Men
främst är Blodsbröllop ödesdrama. Ödet
kastar sin slagskugga över redan de inledande
scenerna för att i det följande bli allt tyngre i
vingarna. Det driver upp latenta passioner
och för obevekligt fram mot det blodiga slutet.
Namnet Blodsbröllop ger motsättningen
mellan alstringens och växandets makter och
destruktionens. Själv ett slags
personifikation av jorden med dess must och glädje
åt allt som växer och ger liv, står Modern,
huvudfiguren i detta drama om kvinnor, som
det blinda ödets på en gång mest tragiska
offer och segervissaste motståndare. För
henne är blodsdåden en upprepning. Det som
händer hennes son, Brudgummen, har redan
övergått hennes man och hennes äldsta son.
Men mitt under slutscenens veklagan orkar
hon sjunga markens och det livgivande
regnets lov.
Märta Ekströms konst rymmer både de
realistiska detaljstudierna — hon är ett
uni-cum som mångsidig kvinnlig
karaktärsskådespelare — och de stora linjerna. I Modern
gav hon både den spanska bondkvinnan och
den monumentala tragiken. Det är bittert
men ännu mera glädjande, att hon i denna
roll fick ge sitt allra högsta, kort innan hon
nu — som vi hoppas endast tillfälligt —
lämnar teatern.
För övrigt hade Dramaten med rätta
presterat ett kraftuppbåd utöver det vanliga vid
framförandet av detta märkliga verk. Prov
på den höga kvaliteten i Hjalmar Gullbergs
översättning finns i hans senaste samling
lyriska tolkningar, Sången om en son. Hilding
Rosenberg hade komponerat musiken. Sven
Erixsons scenbilder gav Spanien i verklighet
och poetisk förstoring — de hör säkert till
det vackraste, som visats på svensk teater
under senare decennier. Birgit Cullberg hade
gett liv åt danserna. Och Alf Sjöberg, som
stod för regin, hade uppenbarligen levat sig in
i diktverkets anda, och vunnit en av sina
vackraste segrar som regissör. De
invändningar man kan göra — de gäller främst
iscensättningen av vissa av de ur scenisk
synpunkt utomordentligt svåra växelsångerna
— är inför en sådan regiprestation av
underordnad betydelse.
Om Viveca Lindfors spel (som Bruden)
knappast motiverade detta nya kvinnliga
gästspel vid en teater, där det råder trängsel
av goda krafter på kvinnosidan, så kunde
teatern här som genomgående under spelåret
på ett lysande sätt visa, vilken förnämlig
ordinarie ensemble, den nu för tiden har till
sitt förfogande. Elsa Carlsson, Tekla Sjöblom
(igen), Mimi Pollak, Anna Lindahl, Olof
Widgren, Uno Henning, Frank Sundström,
Torsten Winge (de båda senares versläsning
var utsökt) — det kan här bara bli fråga om
en torr namnupprepning, men för den som
upplevat föreställningen bör även en
uppräkning kunna ge en påminnelse om personliga
insatser av mycket högt värde.
Men även den glädjebägare fru Brunius
bjudit under den tilländalupna teatersäsongen
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
