Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
har sin tillsats av malörtsdroppar — en
ganska märkbar tillsats. Vårterminen inramas
av Karl Ragnar Gierows Av hjärtans lust och
John van Drutens Turturduvans röst. Ur
konstnärlig synpunkt kan båda dessa komedier,
varav ingendera utmärker sig för spänst
eller originalitet, ehuru Gierows givetvis för
mera ambition och intelligens, möjligen
motiveras med att de gav vår stora comedienne
Inga Tidblad briljanta tillfällen att visa en
konst, vilken i sanning vore värd att
presenteras för en världsstads publik.
Kassasynpunkten är ju kritiken i den lyckliga
belägenheten att kunna lämna därhän. Båda
pjäserna hade tydligen ett utpräglat
publiktycke ■—- komedier skall spelas — och vinum
bonum rarum est, d. v. s. (fel översatt) goda
lustspel äro sällsynta. Men . . . Van Druten
påkallar inga kommentarer. Karl Ragnar
Gierows komedi om baron Patrik Sinclair på
Qvinnevad verkade på mig närmast
långrandig; liksom det är långrandigt att ett par tre
timmar bläddra igenom glättat eleganta
bildsidor i en lyxveckotidning. Av hjärtans lust
gavs bortemot tre månader, säsongens bästa,
eftersom premiären gick av stapeln i mitten
av januari. Turturduvan upplevde 25
föreställningar. Läsaren kan själv räkna ut, hur
stor del av Dramatens 9 spelmånader den
likgiltiga underhållningskosten på detta sätt
upptog.
I Gierows pjäs spelade fru Tidblad mot Stig
Järrel, i van Drutens stycke mot sin make,
Håkan Westergren. I den förra gjorde Olof
Winnerstrand, Åke Claesson och Renée
Björling utmärkta insatser i andra planet.
Nu skall det erkännas, att Dramaten gjorde
ett försök att bryta den Gierowska segerraden
genom att införa Hjalmar Söderbergs
ödestimmen som alternerande program — tyvärr
utan att detta program kunde hålla sig kvar
på repertoaren mer än några dagar.
I en givande essay (i samlingen Dikt och
förkunnelse 1936) har den finländska
kritikern P. O. Barck, delvis i polemik mot den
av Böök auktoriserade vulgäruppfattningen
av Hjalmar Söderberg som den slappt
desillusionerade cynikern skildrat Söderberg som
idédebattör, och belyst den ansvarskänsla,
som tvang den (relativt) illusionsfria diktaren
att envist arbeta på att för sig själv och
andra reda ut religiösa och politiska spörsmål.
Barck framhåller, att Hjalmar Söderbergs
samhälls- och kulturkritik står sig bättre
än 80-talets, från vilken den i mycket utgick,
Seen ur »Blodsbröllop».
Dramatiska Teatern.
just därför att den i motsats till denna inte
var utopisk, utan illusionsfri (det kanske är
rättare att säga: arbetade med ett begränsat
urval av »illusioner»). Man skulle kunna
till-lägga, att den oerhört samvetsgranne och
samvetspressade Hjalmar Söderberg i sitt
sökande efter sanningen slöt sig inom sig själv,
och att Ödestimmen bara är ett av exemplen
på, hur litet han då han skrev bekymrade sig
om, vilka tankar som var opportuna eller
ens för andra aktuella.
Ödestimmen är ju en uppgörelse från
liberal utgångspunkt med 1914 års idéer. Dramat
vars »Taurien» inte ens är avsett att maskera
Tyskland, vill lägga skulden för krigsutbrottet
1914 på Tyskland och visa, hur den tyska
riksledningen kallblodigt utnyttjade mordet i
Sarajevo för att framkalla krig. Detta var
ingen välkommen eller ens tolerabel
förkunnelse i Sverige, då dramat kom ut 1922, och
ett uppförande här kunde då inte komma i
fråga. Man hade vid den tiden slagit ifrån sig
skuldfrågan för att välvilligt tycka synd om
tyskarna. Det visar ihärdigheten och
självständigheten hos Söderbergs politiska
tänkande, att han i början av tjugutalet insåg,
att det då så maktlösa Tyskland var en fara.
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
