Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten aj Geijerstam
Beundransvärd var också skådespelarens
förmåga att åstadkomma en stegring fram
mot en grandiost spelad slutscen.
Märta Ekström gjorde den kärlekstörstande
puckelryggen Salome till en otäck reptil i
granna färger. Anna Lindahl var Mariamne,
Mai Zetterling Maria, Tora Teje en drastiskt
färglagd Kleopatra, Uno Henning Antonius,
Widgren Octavianus, Renée Björling
drottning Alexandra, Åke Claesson ståthållaren
Josef, och bland de övriga medverkande är
även Hugo Björne, Torsten Winge, Carl Hugo
Calander och Ulf Palme värda ett
hedersomnämnande i denna uppräkning, som åter
måste vädja till läsarens minnesbilder.
Olof Molanders iscensättning höll en
påfallande spartansk yttre ram, den hade
försmått stämningsväckande inslag i form av
t. ex. masscener och musik, vilket inte
uteslöt pompös prakt och stort raffinemang i
färg- och linjeverkan. Sven-Erik Skawonius
utomordentligt stilfulla lösning av denna hans
sista större uppgift som dekorationsartist på
Dramatens huvudscen, innan han nu lämnar
teatern, ger anledning att påminna om vilken
betydande konstnärlig tillgång denna
mångsidigt användbara, smaksäkra och
fantasifulla artist varit för Dramaten.
En verkningsfullare kontrast till Kaj Munk
än Mauriacs Asmodeus, Dramatens nästa
program, kan svårligen letas upp. Asmodeus
är den stora romanförfattarens första
dramatiska verk (uppfört i Paris 1937). Ett andra
skådespel av Mauriac, Les Mai Aimés, var
avslutat före kriget men skall upp på
Comédie Française först nu. Mauriacs namn
är för övrigt ännu mera aktat i Frankrike efter
kriget, därför att han varit en av de modigaste
och mest verksamma bland hemmafrontens
andliga vapendragare under ockupationen.
Namnet Asmodeus syftar på den muntra
djävulen i Le Säges berömda 1700-talsroman,
som lyfter av hustaken för att se hur det ser
ut innanför. I samma belägenhet och med
något av samma nyfikenhet, ehuru mycket
välvilligare färgad, kommer den unga
engelska diplomatsonen Harry Fanning till
familjen de Barthas gods i Les Landes, landskapet
kring Bordeaux, som är nytt för Fanning
men som Mauriac känner från barndomen
och dit han ständigt återvänt i sina böcker.
Det är en egendomligt gammaldags miljö,
vi förs till. Med sin avstängdhet från yttre
inflytanden kan den påminna oss om det
stagnerade och en smula unkna vattnet i en
herrgårdsdamm. Att här i Sverige återge
denna miljö och det drama i själarna, som
unge Fannings ankomst rör upp, fordrar
djup förtrogenhet med författaren och franskt
liv. Elevskolans chef, Stig Torsslow, hade vid
denna sin egentliga debut som regissör fått
ett ovanligt svårt gesällprov. Och han
lyckades knappast helt med det. Hos dessa
människor som så hårt styrs av en formell och
även för Frankrike gammaldags uppfostrans
bud, understödda av en religion som närmar
sig det bigotta, måste varje yttring av
erotisk känsla, för att inte tala om passion,
fattas som något stötande, varje hårt ord
kännas som en förödmjukelse för både den
som fäller det och den som tar emot det. Vid
denna föreställning låg grundfelet i att dessa
miljödrag inte lagts som den fasta grunden
för människoskildringen. Därför kunde
husets fru tala hårt till tjänarna, och gräl och
utbrott verka nästan som godsets vardagston.
Och de båda utmärkta artisterna i
huvudrollerna, Anna Lindahl och Olof Widgren, tilläts
överdrifter, som något drog ner eljest
utmärkta prestationer.
( Fru de Barthas — änka sedan många år
och mor till tre barn — vilken den smygande
kärleken till Fanning gör till dotterns rival,
skall vara den trygga, praktiska, franska
kvinnan av god familj och solid kyrklighet.
Hon har till den grad resignerat som kvinna,
att hon redan av denna anledning först
mycket långsamt erkänner för sig själv, att hon
är dåraktigt förälskad i en ung pojke. Hon
skall inte vara nevrotisk och smått
flickaktig som i Anna Lindahls tolkning utan
sunt och lugnt moderlig. Först med
upptäckten av den passion, hon ännu gömmer
inom sig, blir hon tragisk. I slutscenerna
gjorde fru Lindahls djupt tragiska
framställning en utomordentlig verkan.
Den märkligaste av pjäsens figurer är
informatorn, en fördriven seminarist av fattig
familj och försummad uppfostran, hos vilken
den tillbakasattes ärelystnad yttrar sig i
begäret att med religionens hjälp behärska
själarna, och det kuvade sexuallivet i lusten
att kelet röra vid kroppar och själar. Han
påminner något om hjälten i Stendhals Rött
och svart. Han har också drag av Tartuffe,
fast han måste fattas som en äkta religiös
människa. Det kan hända, att Olof Widgren
chargerade framställningen, att M. Couture,
sådan han här gavs, inte skulle ha tolererats
hos fru de Barthas, men som teater, som rikt
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
