- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofjärde årgången. 1945 /
317

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

varierad människoskildring gav Olof Widgren
något alldeles fascinerande, Man gladde sig
åt en begåvad aktör, som efter alltför många
sobert spelade »hyggliga» unga män här
släppte sig lös, och visade vad han dög till
—- ett nytt genombrott, som pekar vidare,
mycket långt.

Mimi Pollak gav hos »Fröken», den
olyckliga guvernanten, som förtärs av lidelse till
M. Couture, både utbrotten och den yttre
vardagstypen utmärkt trovärdigt. Olof
Bergström spelade Fanning, och Anita Björk,
åter en mycket lovande tredjeårselev, visade
en känslighet och en livfullhet i spelet, som
gjorde att man gärna översåg med att hon
inte förmådde illudera det drag av
smärtsam och oroande religiositet, som skall anas
hos detta ännu oskrivna blad till ung
flicka, och som Mauriac för övrigt klart anger

endast i en scenanvisning.

*



Det var ett gott och naturligt val att låta
Studion invigas med en pjäs av O’Neill,
Amerikas största dramatiska diktare, vilken
inte på tio år spelats på Dramaten.

Liksom Maxwell Andersons Den obevingade
segern, som getts på Blancheteatern under
spelåret, tar Alla Guds barn har vingar
upp rasfrågan. Men under det att Maxwell
Anderson arbetar programmatiskt och
melodramatiskt, har O’Neill gett problemet både
psykologisk djupbearbetning och
allmänbetydelse.

Första avdelningens tablåer vill
framställa en hel stadsbild, ett gränsområde i
New York, där ena sidan är helt svart och
den andra helt vit. De båda sidorna kan
mötas men inte sammansmälta. Här leker
Ella, den vita flickan, och Jim, hennes trogna
svarta beundrare, här växer de upp och
skiljs åt, tills Ella, åtskilligt skamfilad efter
en historia med en sjaskig boxare, är färdig
att ta emot Jim och gifta sig med honom.
Akten slutar med en veritabel strindbergsk
skräckscen, då Jim och Ella ny vigda
defilerar genom leder av hånfullt gloende
människor ■— vita på ena sidan, svarta på den
andra. Det är inte alltid teaterförfattaren
med de mångordigaste scenanvisningarna är
den bästa dramatikern. Men vill man se, hur
en diktare tänker sceniskt, skall man läsa
O’Neills utförliga scenanvisningar till »Alla
Guds barn har vingar». Hela akten ger för

Holger Löw en a dl er och Inga
Tidblad i »Alla Guds barn har vingar».
Dramatiska Teaterns Studio.

övrigt i genialt enkel symbolik de två skilda
världarna, tragiskt åtskilda.

Andra avdelningen koncentrerar i stället
konflikten till två människor: Jim och Ella
i deras hem i New York, där de lever avskilda
från all mänsklig kontakt, isolerade från både
hans släktingar och hennes vänner, och där
deras öde når sin tragiska fullbordan.

Fördomarna äter sig inåt, deras egna och
andras. Rasen kommer för Jim att kännas
som en förnedring, som stjäl livskraften ifrån
honom. Ella älskar Jim, men i kärleken har
från början ingått för mycket medlidande.
Så småningom infinner sig skräcken för
mannen, främlingen, och senare, under
sinnessjukdomen, hatet. Jims nederlag, som även blivit
sexuellt, fullbordas då de båda makarna i den
fasansfulla, exalterade slutscenen förvandlas
till ett par lallande barnungar. De kan bli
lyckliga tillsammans, först då de åter blivit
samma barnungar, som en gång spelade kula
på gatan.

Alla Guds barn har vingar är skrivet 1923.
Som ett typiskt tjugutalsdrag får man väl
räkna det starka inflytandet från
psykoanalysen, påvisbart drag för drag i skildringen
av Jims och Elias äktenskap. Tjugutal är
också det hänsynslöst dystra slutet, som
förefaller att uttrycka en djupt pessimistisk syn
på rasfrågan och som inte slätar över
pessimismen med någon hugnesam försäkran om
människoandens oförstörbarhet eller dylikt.
Så klart deterministisk vågade väl också

317

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1945/0357.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free