Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
land och folk är det i operan fortfarande i
sömnen han rasar mot den inträdande Felicia
(d. v. s. hennes drömbild) och rytande kallar
henne för »sirén». Den enda passus där denna
drömform visar sig sceniskt givande är när
tack vare den Astolf återser det arktiska
land han övergav; så åskådliggöres den
återblick han kastar på sin tidigare tillvaro. I
ett samtal i vaket tillstånd får Astolf veta
att de tre månader han tillbragt på Felicias
ö i själva verket varit tre århundraden. När
de båda älskande sedan åter prompt slumrat
in är det Felicias tur att drömma och det är
i sömnen hon har sitt för hennes och hans öde
avgörande samtal med sin höga moder Nyx.
När älskaren frågar henne:
Vad oerhörd,
vad skräckfylld dröm har så dig skakat upp?
har mycket riktigt ordet dröm satts i stället
för Atterboms skickelse. Ett påtagligt
dramatiskt minus innebär det att motiven för
skilsmässan mellan de två på detta sätt
inhöljes i somnambulistiskt dunkel.
Aktslutets avskedsscen ansluter sig däremot lyckligt
till originaldikten.
Det var inte av någon tillfällig impuls som
Tiden fick spela sin roll i den nämnda scenen.
I den fjärde och sista akten återkommer
gestalten gång på gång, stum men vältalig
nog. Denna avvikelse från Atterbom vilken
introducerat den vitskäggige gubben först i
Astolfs dödsscen har Rosenberg sökt motivera
i sin tidskriftsuppsats:
Problemet tiden-evigheten blev för mig det cen
träla i Atterboms dikt.... Astolfs konflikter
blevo liktydiga med varje skapande konstnärs, hans
drömmar voro en konstnärs drömmar, och hans flykt
undan tiden blev ett dramatiskt tecknat förlopp av
det konstnärliga skapandet.
Ett av diktens tankemotiv utgör
visserligen motsatsförhållandet tiden-evigheten,
även om en snusförnuftig läsare må tillåta sig
den reflektionen att tidsbegreppet inte är
främmande ens för sagoön: solen går ju upp
och ned över den och invånarna där tala om
dag och natt och om gårdag och morgondag.
Då är — fortfarande i förbigående sagt —
tidlösheten mer logiskt suggererad i Wagners
»Tannhäuser» vars i Venusberget sig
uppehållande hjälte klagar:
Die Zeit, die hier ich weil’, ich kann sie nicht
Ermessen! —• Tage, Monde gibt’s für mich
Nicht mehr; denn nicht mehr sehe ich die Sonne,
Nicht mehr des Himmels freundliche Gestirne.
För Atterbom, som väl också har någon
talan, mer centralt än problemet
tiden-evigheten synes Astolfs slitning mellan
säll-hetstillvaron och det vaknande
pliktmedvetandet ■—- detta motiv som har införts
redan i hans efter Rinaldoföreställningen
exploderande monolog.
Astolfs verklighetsleda skall ju ha sin
»allegoriska» betydelse, sammanhängande med att
sagospelet — som Vetterlund uttrycker saken
— betecknar »en uppgörelse, icke med
romantiken, men med romantikens esteticism». Den
symboliken ger operan ingen antydan om,
vilket också vore för mycket begärt.
Det som Rosenberg i stället säger sig ha
tänkt på, en konstnärs drömmar och det
konstnärliga skapandet, har dock ej kunnat
få dramatisk konkretion. Den unge
sagokungens i början av första akten uttryckta
längtan efter »diktens evigt sommargröna ö»
räcker inte till för att betyga hans
konstnärliga aspirationer. Träffande är det
däremot när Rosenberg i samma uppsats jämför
Tiden med »polisen som jagar förbrytaren».
Denna upprepade gånger fritt införda figur
har gett åtskillig sammanhållning och
dramatisk spänning åt fjärde aktens —- som
Rosenberg själv framhåller — »nästan filmatiskt
korta bilder». Denna dramaturgiska
tilldiktning ger också någon kompensation för denna
akts svaga punkt: den som består däri att
Astolfs beslut att ännu en gång lämna
fäderneslandet och återvända till Felicias ö
kommer alltför oförmedlat efter den av honom
bevittnade festen i Eforatspalatset. Som satir
mot den hyperboreiska republiken är denna
seen också obegriplig.
Vid Astolfs död sätter komponisten
naturligt nog punkt och slut, avstående från att
söka tonsätta de till Felicia och hennes moder
knutna estetiskt metafysiska spekulationerna.
Sista ordet ges åt den av kör beledsagade
Zephyr. Här höres ingen anspelning på
antitesen lycksalighet-salighet vars lösning
originalets egen slutkör antyder. I stället
försäkras i några av librettisthand tilldiktade,
för operaändamål användbara rader:
Dock evigt leva skall i saga och i sång,
drömmen om Lycksalighetens ö.
De åtta slutraderna (»Mången gång när
eftersommarnatten» etc.) är en mosaik
hopplockad från de fem sista stroferna i den
Atterbomska ungdomsdikten »Erotikon», vars
uttryck för romantikens evighetslängtan pas-
Ord och Bild, 54 :e årg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
