Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
sar in också här. Men libretton kunde ha
hållit till godo med de första stroferna av
sagospelets egen avslutande stjärnkör
(»Skiljer stoftet hjärtan?»), som direkt syftande på
Astolf och Felicia likaledes öppnar
evighetsperspektiv.
Hilding Rosenberg ofh romantisk dikt —
helt överraskande kommer ej den
sammanställningen. 1 »Marionetterna», hans närmast
föregående opera av år 1939, kunde vid sidan
av torr förståndsmusik höras flera partier —
särskilt den eteriska nocturne som betitlas
Själarnas rike ■—- som tycktes vittna om ett
slags klanglig och melodisk tjällossning. I
tonsättarens ofantliga produktion har under
senare år skjutit fram verk som talat inte
blott till intellektet, för att endast erinra om
den av »Jean-Christophe» inspirerade tredje
symfonin eller om Johannes
uppenbarelse-och Nationalmuseikantaterna. Och
Rosenbergs flitiga tonillustrativa verksamhet för
talscen, film och radio har visat hans
träffsäkerhet i situationsmålning och i att
suggerera atmosfär.
Den sistnämnda egenskapen är väl mest
utmärkande för musiken till »Lycksalighetens
ö». Men även känslovärme — är inte det den
minsta gemensamma nämnaren för all
romantisk konst? —- gör sig också förnimbar. Den
främst stämningsskapande faktorn är
emellertid orkestern. Den utvecklar ofta en
klangmagi, ett flimrande i klangspektrets alla färger
som ibland kan verka Schreker, sådan denne
ihågkommes från »Der ferne Klang», hans
enda hos oss givna opera. Egentligen är det
dock mer skenbart som detta orkesterspråk
är så där pointillistiskt upplöst. Snarare är
detta, såsom hos Richard Strauss, rätt ofta
resultatet av en koloristiskt syftande polyfoni
där en dominerande melodisk linje
kring-böljas av smärre klangkontrasterande sådana.
Ur harmonisk synpunkt är denna klangvärld
romantisk, med rika inslag av
impressionism.
Formellt företer partituret en blandning av
nummer- och genomkomponerad opera. Där
finns »arior», såsom tonsättaren själv kallat
några av sina i sluten form komponerade
sångsolon, samt visor, kör- och dansstycken
av liknande struktur; det är endast solistiska
ensemblenummer, från duetter och uppåt, som
helt saknas. Det övriga är recitativ — även
dialogiska sådana som ibland melodiskt
förtätas till den mellanform av aria och recitativ
som kallas för arioso. Flera kortare melodi-
bildningar återkommer som erinringsmotiv,
syftande på en bestämd person eller
situation; mer undantagsvis blir de
symfonisk-led-motiviskt utvecklade.
Frånsett enstaka vokalt fint kända
»nummer» synes tonsättarens melos utpräglat
instrumentalt tänkt. Över de
recitativisk-ariösa partierna kommer det •— utom i
somliga intensivt strålande ögonblick ■— ofta
något vokalt motsträvigt, beroende på
obekväma tonsprång och tonlägen. Och den
formellt fritt utspunna vokallinjen synes i
allmänhet snart tappa andan.
Motiviskt och melodiskt kan denna musik
synas influerad från olika håll, men mycket
har personligt assimilerats. Inte minst är det
ur den med kör och solostämmor samverkande
orkesterns klangfluidum som något
odefinierbart egenartat emanerar, något som också
ger åt det hela åtminstone ett skönt sken av
enhetlighet.
Något av den alfreskostil som kännes från
Rosenbergs symfoniskt oratoriska verk
utmärker den i stora svepande drag givna
miljöskildring som inleder första aktens första bild;
illusoriskt vinande slår orkestern upp porten
till »den vilda, vinterliga skogstrakt» där
jaktsällskapet samlas. Den av en hornlåt
preludie-rade jägarkören (»Vilda mäktiga sinne, njut!»)
är med sina likaledes liksom hornsmattrande
signalmotiv hållen i en kraftfull, traditionell
manskörsstil som korresponderar mot
Atterboms egen ton. En av partiturets få verkliga
tenorkantilenor är den som sedan, likt en
värmevåg efter köldsensationer, lagts i
munnen på den unge Florio: ett svärmiskt,
harp-ackompanjerat melos som besjunger och självt
har en avglans från »söderns lagerkrönta
vår». I en folkviseton som har en något om
Stenhammar erinrande finess stämmer
jägarkören, sotto voce, upp sitt »Kvällssol, blänk
över snövit fjärd».
Astolfs monolog, som helt utfyller andra
bilden, exemplifierar nog ganska typiskt vad
som sagts om viss differens mellan
instrumentalt och somligt vokalt musicerande i detta
partitur. Visserligen har tenoren-kungen
här begåvats med två var på sitt sätt
uttrycksfulla sångfraser som strax skall utförligare
omtalas. Men i övrigt, ej bara vid recitativen
utan också i ett två gånger uppträdande, mer
utspunnet andantino synes sångstämman
sekundär och något trevande i förhållande till
orkestern, som klingar ömsevis apart
impressionistisk (violinflageoletternas liksom snö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
