Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0‡>era- och konsertkrönika
gnisslande tomma kvintintervall) och, i
an-dantinot, skirt romantisk.
De båda vokala fraserna kommer att visa
sig som några av operans mest betydelsefulla
motiv. Dels är det några svårmodigt
Sibelius-färgade, vid instrumental användning
mestadels tersbeledsagade tonföljder (begynnande
med ett från b till fiss nedåtgående avsnitt ur
g-mollskalan); Astolf sjunger dem första
gången vid tanken på sitt ensidigt krigs- och
jaktupptagna folk (»jag tadlar icke dem»).
Denna verkligt ledmotiviskt använda, ibland
patetiskt stegrade tongrupp kommer i
fortsättningen främst att syfta på den
hyper-boreiske kungen själv, så särskilt när han,
själv osynlig, gör uppståndelse med sin
entréreplik i Felicias palats samt när han — o,
fasa! — efter återkomsten till hemlandet
igenkännes på likheten med gravmonumentets
bild av honom själv. Diametralt
kontrasterande mot detta vintriga motiv är frasen n:r 2
som Astolf — con passione ma piano — tre
gånger låter höra till de berömda rader som
inledes med orden »O, gåves det en trolldom».
Med sitt längtansfull extatiska tonsprång
som från molltonikan över tersen svingar sig
upp till deciman och som melodiskt
kompletteras med en till kvinten sjunkande
skalgång blir detta motiv självt en tonsymbol
för den »drömbildsvärld» som heter
Lycksalighetens ö, främst för härskarinnan där: så
t. ex. spelas det fff av orkestern när Astolf för
första gången hört Felicias stämma.
Det sprakande norrskenet i slutet av
monologen får sin akustiska motsvarighet i en
praktfull klangutveckling, till sist — efter
ridåfallet —• stegrad av en högtalarförstärkt
vokaliserande kör. Detta efterspel tyckes
ursprungligen ha varit ämnat även som ett
till nästa scenbild ledande mellanspel,
eftersom det tornar upp sig över det till
upplösning strävande stora nonackordet. Men
ridån förblir nere efter en abrupt verkande
avslutning.
Mot teckningen av Anemotis, värdinnan i
bilden »Vindarnas grotta», har framställts
kritiska anmärkningar. Men kan inte hennes
basliknande toner och hennes för
människorösten främmande tritonussprång vara
lämpliga karakteriseringsmedel just för ett
naturväsen som Vindarnas något groteskt menade
moder? Av Vindarnas danser äger Nordans
en viss mot begreppet svarande bisterhet,
medan Östans och Sunnans mera förefaller
mala tömning och i varje fall inte räddat över
Einar Beyron som kung Astolf och
Georg Svede nb ran t som Tiden i
»Lycksalighetens ö».
några reflexer från karakteriseringskonsten
i Atterboms berömda romanser. Men så
spetsar man öronen vid den »aria» som sjunges
av Zephyr. Visserligen tittar Richard Strauss
fram ur åtskilliga scherzandoställen och
kapriciösa modulationer, just sådana som
utmärker Zerbinettas sång i »Ariadne på
Naxos». Men samtidigt som det i och för sig
är välkommet med något som liknar ett
verkligt solosångnummer, ger tonfladdret här en
ganska förtjusande presentation av den lille
vindguden. I dennes skildring av prinsessans
trädgård anslås mot slutet också mer
känsligt vibrerande strängar, så i den bitterljuva
melodiken vid »Hjärtats gåta–-grät i
lutans klang». Litet skrattkoloratur, dock utan
Zerbinetta-överdrift, får Zephyr prestera i
nästa, rytmiskt luftiga nummer (»Jag flyger
med dig») där dock orkestern är melodiskt
ledande. Ur detta avsnitt, till en början med
Zephyr som överstämma, växer Vindarnas
kör (»Upp genom luften») fram. Den gör det
mycket diskret — utan minsta likhet med den
numera med »Arbetets söner» associerade
allbekanta melodin — men får snart luft under
vingarna genom att slå in på en med
Felicia-motivet befryndad melodik.
Till det verkliga »feeriets spher» förflyttar
oss sedan orkesterinledningen till andra
aktens bild som försiggår i en trädgårdspark
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
