Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0‡>era- och konsertkrönika
puerilt-parodiskt uppfattade »stora operans»
stil synes libretton väl tillrättalagd. Kärlek
mellan en vit och en rödfärgad är för övrigt
inte något nytt på operascenen. Sådan
förekom t. ex. i »Cora och Alonzo» (gamla
operahusets invigningsprogram) eller i den
likaledes hos oss givna Montemezzioperan
»Zorai-ma».
»Den där pojken är ett verkligt geni, han
börjar där jag slutar», berättas Verdi ha sagt
om den 34-årige Gomes, när »Guarany» fick
sin lyckosamma urpremiär på La Scala
våren 1870. Uttalandet vinner i sanning, om
Gomes eklatanta epigonskap får uppfattas
gälla Verdis hela produktion före 1870, från
exempelvis »Ernani»över »SimoneBoccanegra»
(i den tidigare versionen) fram till »Don
Carlos». På så sätt kan Gomes kallas verdisk,
även när han i högre grad erinrar om de
föregångare som hans förebild själv mer eller
mindre anknöt till, särskilt Donizetti och
Bellini. Donizetti, när han är som mest
hurtigt banal, går igen i mer än en arie- eller
duettavslutande stretta, något också i den
med en del koloratur briljerande Polacca
varmed Cecilia föreställer sig. Bellini suckar i
mer än ett melodiskt sångandante och är
ibland den förmedlande länken till en
särskild fadd sentimentalitet. Också Meyerbeer,
»Afrikanskans» kompositör, för vilken Verdi
ju ej heller var främmande, kan göra sig
påmint, även om Gomes i fråga om orkesterns
karakteriserande förmåga ej kan tävla med
denne.
En magnifik Verdimelodi får väl kallas den
som i uvertyrens Andante maestoso espressivo
(andantemelodin n:r 3) presenterar sig i
orkesterns stråkbasregion: brett sångbar och
interfolierad med chevalereskt krumbuktande
rytmer. I operan spelas denna melodi i början
av sista akten, som ackompanjemang till de
sammansvurna spanjorernas ränksmidande
konversation. Just här, i denna suspekta
miljö, förefaller det dock malplacerat med
denna musiks — låt vara spanskt färgade —
grandezza. Här ses ett exempel på differensen
mellan Gomes och den Verdi vilkens melodik
även i sina verkligt eller s. k. banala
ögonblick ofta har en dramatisk, mot situation
och karaktär svarande funktion. Hos Gomes
kommer det överhuvud mest an på det
öron-smekande, och för karakteriserande sång
■—-om nu sådan kunde begäras i denna
psykologiskt oskuldsfulla handling — är han
mestadels främmande.
H enriette Guermant och Conny
Söderström i »Guarany».
Så gott som helt saknas något av den
lokalfärg som miljön synes påkalla. Gomes som
började där Verdi hade slutat före 1870
kunde inte ana sig till »Aida» som hade sin
premiär året efter »Guarany». Och den av
Félicien David företrädda franska exotismen
var väl honom okänd. Aimoréhövdingen
skiljer sig i sin sång inte från den som presteras
av personerna med västerländskt blod.
Särskilt påfallande är denna brist i den
konventionellt triviala balettmusik — bl. a. i
mazurkarytmer! —- som spelas till aimoréernas
danser och som knappast skulle låta mer
egenartad om de av tonsättaren föreskrivna
»etnografiska instrumenten» hade kommit till
användning.
Undantagsvis synes emellertid ett slags
indiansk färg ha åsyftats. Det gäller det
karaktärsfulla motiv som inleder uvertyren.
Detta Andante grandioso, med sitt inledande
markerade kvartsprång uppåt, återkommer
vid avrättningsceremonierna i aimorélägret
och i sluttablån med paret Pery—Cecilia. Vid
det senare tillfället uppfattas motivet såsom
främst associerat med guarani-indianen. Dess
harmoniska underlag, två kvintparallellt
förda treklanger, har nämligen likhet med det
som är det karakteristiska för en endast
till denne huvudperson knuten tonbild: vid
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
