Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
Av Artur Lundkvist
ET senaste halvårets mest
publikdragande film har varit Vandra min väg, med
den populäre sångaren Bing Crosby som
skenbart blygsam idealpräst. För min del vill jag
först reservera mig mot tendensen, den
skickligt beslöjade propagandan för kyrkan och en
moderniserad människofiskarmetod med
utnyttjande av psykologisk själavård och
praktisk socialvård. Men när man väl beväpnat
sig mot detta syfte kan man ha nöje av
filmen och utan svårighet erkänna att den
är styvt gjord. Den undviker öppet
moraliserande och talar blott genom konkreta
exempel. Den har en humor som är
försonande eller förrädisk, vilket man vill, och
denna humor bottnar i psykologi, i träffsäkert,
avslöjande människostudium. Bing Crosby
framställer sympatiskt en ung pastor,
praktisk och effektiv på ett stillsamt, nästan
vemodigt sätt. Han kommer för att hjälpa och
slutligen avlösa en gammal utsliten präst,
som så småningom blivit något excentrisk
och alltför envist antimodern. Det inte minst
svåra för honom blir att övervinna den
gamles misstänksamhet, hans fruktan för att bli
överflödig, och komma till rätta med hans
martyrfasoner. Pastorn räddar vidare
församlingens undergrävda ekonomi, förvandlar
en flock gatpojkar till en sångkör och vinner
själv framgång som kompositör.
Skvallertanterna avspisar han, och den hemifrån rymda
unga flickan får han placerad i äktenskap med
en blivande krigshjälte. Han är alltså otroligt
duktig och en människokunskapens virtuos.
Men det är den gamle prästen, spelad av
Barry Fitzgerald, som verkar starkast, kanske
därför att han är så mycket skröpligare och
ofullkomligare och så tydligt blottar sin
mänskliga sammansatthet: han är både
högmodig och ödmjuk, både barnslig och slug,
både from och tjurskallig. Till det mest njut-
bara hör hans min när den läckra kalkonen
befinns vara stulen, hans ömkliga flykt ut i
regnet och hans kruserlighet inför styrketåren
ur flaskan i speldoseskrinet. Sådant är
psykologisk komedi av hög klass! Filmen har bara
svårt att finna sitt slut och är onödigt
utdragen.
Ännu mycket utdragnare är dock Osynliga
länkar, fast den egentligen har mindre att dra
ut på. Den vill vara en frodig,
människomyll-rande, trivsam berättelse av Dickensk typ,
men den har mest blivit tålamodsprövande
omständlig. Den vill hylla det amerikanska
hemmet som en motståndskraftens högborg
under krigspåfrestningarna och den
koncentrerar sig på vad en medelålders fru och
hennes båda unga döttrar har för sig medan
mannen är ute i krigstjänst. Hon är den
ståndaktiga hustrun, som tappert behärskar
sin saknad och oro, inte låter sig bekomma av
den uppvaktande vännen i huset, den glade
sjöofficeren, och inte drar sig för att till slut
klara ekonomin som fartygssvetsare. Äldsta
dottern förälskar sig i en korpral med svåra
mindervärdeskänslor, han stupar i Italien och
hon blir sjuksyster för att ta hand om sårade
hjältar och skicka dem ut i kriget på nytt.
Det är synd att allting i filmer av denna typ
ska vara så tillrättalagt officiellt: människors
verkliga känslor och deras reaktionssätt som
enskilda individer får man ingenting veta om,
de hänförs och kämpar, offrar och gråter efter
recept. Det hela blir en prydlig affisch,
godkänd av myndigheterna. Men eftersträvar
filmbetraktaren närmare kontakt med
skildringen finner han att personerna stirrar förbi
honom och bara deklamerar sin utanläxa.
Av något annan art men lika påfallande är
den ihåliga utåtvändheten i King Vidors
Löftets land. En primitiv invandrare börjar som
gruvarbetare, övergår till stålindustrin, blir
Vandra min väg. — Osynliga länkar. — Löftets land. — Dovers vita klippor. — Sången om Ryssland. —
Draksådd. — Det sjunde korset. -— Om ock tusen falla. —• Skräckdagar i Prag. — I skuggan av ett
tecken. — Människojakt. —■ Kvinnan i fönstret. — Dodsworth. — Den håriga apan. — Blott den som längtan
känt. — Fientligt hav. -— Ödets män. —■ Pimpernel Smith. — De döda skeppens fyr. — Ivan den
förskräcklige. — Järtecknet. -— Bröllopet. — En farlig kvinna. -— Människor i hamn. — Vägen utför. — Kejsarn av
Portugallien. — Kungliga patrasket. — Mans kvinna. — Flickor i hamn. — Vändkorset. ■— Två människor.
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>