Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
självlärd bilkonstruktör och slutligen
framstående bilfabrikör. Han gifter sig med
lärarinnan som lärt lionom läsa och uppfostrar
en skara duktiga amerikanska medborgare.
Hans hårdhudade individualism hindrar
honom att följa med i den sociala utvecklingen
och först kriget får bukt med hans
patriarka-liska diktatorstendenser: samarbetet måste gå
före självhärligheten. Men mannen är bara
ett skal, en lättflyttad pjäs i det stora spel
som heter Amerikas industriella utveckling
med dess ojämförliga triumf under andra
världskriget. Filmen är en lång och
kärleksfullt smekande blick in i den amerikanska
vapensmedjan, en demonstration av
tillgångarna och metoderna bakom resultaten.
Det är ett reportage i glödande färger som
nästan stegras till dikt och drama, med
bökande grävskopsvidunder och smältugnar som
tömmer ut rinnande stål, med bil- och
flygmaskinsbygge på löpande band: en saga om
stålets tillblivelse och förvandling fram till
dess högsta gestaltningsform som teknikens
sprutlackerade underverk. Det är en rytmiskt
stimulerande lovsång till Amerika som
produktionsapparat, men människorna hör föga
hemma i sammanhanget.
Bland filmer som mer eller mindre direkt
hyllar Amerikas allierade i kriget hör Dovers
vita klippor till de värsta. En småstadsflicka
skickas till England och blir där ingift i
traditionen på ett mycket överklassigc plan.
Mannens död i första världskriget gör henne
pacifistisk till en tid, men hon offrar likväl
ädelt sin son åt andra världskriget. Det är
förljugen följetong alltigenom, med falska
motiveringar för varje handling: en läckerbit
för de sentimentala som hindras i sin njutning
av all realistisk sanning. Sången om
Ryssland är i sin art inte mycket bättre. En
berömd amerikansk dirigent gifter sig med en
sovjetrysk bondflicka, som lagar mat och kör
traktor samtidigt som hon är fullfjädrad
konsertpianist och elegant som en filmstjärna.
Det är en operettfantasi med
Tjajkovskij-musik, anlagd på att tilltala de borgerligaste
amerikanska fördomar. En avslutande virvel
av teatraliska krigsscener förändrar inte
intrycket. Sovjet framställs som ett nytt
Amerika, bara ännu lite efterblivet men både
pittoreskt och civilisationsentusiastiskt.
Drak-sådd efter Pearl Bucks ockupationsroman från
Kina har också fått ett tämligen amerikanskt
utförande. Men det är gott utrymme i filmen,
landskapet är välmodellerat, och inte allde-
les utan lokalfärg sätts det risplantor på
vattendränkta fält. En bondefamiljs bekymmer
med den bokläsande sonhustrun avlöses
abrupt av fiendens ankomst och den
traditionella kinesiska iridsamheten vänds genom
japanernas brutalitet i mångsidigt motstånd.
Tilldragelserna är inte alltlör summariska,
filmen Desvärar sig rent av med att
argumentera och ockupationsrealismen är mer än
salongsmässig. De amerikanska
skådespelarna ger dock en viss prägel av
kostymuppträde at det hela.
Efter en roman av Anna Seghers skildrar
Det sjunde korset den nazistiska terrorn på
hemmaplan. En flykting från ett
koncentrationsläger irrar omkring i sin hemstad, stöter
pä gamla vänner som svikit av teghet eller
övertygelse men också andra som riskerar
sina liv för att hjälpa honom. Det är en
människojakt där upphetsade gosseröster
omväxlar med blodhundarnas gläfs, och osynlig
skräck tycks sippra in genom alla dörrspringor
även i de skenbart mest idylliska hem.
Flyktingens stela och slocknade ansikte verkar
ovanligt autentiskt, likaså i flera fall
miljöskildringen. Om ock tusen falla berättar om
franska krigsfångar i Tyskland, om deras
kamp för människovärdet under den
nedbrytande nazistdisciplinen, om likvideringen av
en osolidarisk och slutligen om en djärv
rymning. Det är brutalt och obehagligt, delvis på
ett kanske icke avsett sätt. Tydligen är det
inte bara på ena sidan som människolivet
förlorat katastrofalt i värde. Skräckdagar i Prag
är den främsta av Fritz Langs mänga
anti-nazistiska filmer, utformade med kraftfull
amerikansk teknik. Man kan betrakta den som
en något verklighetsfärgad thriller kring
mordet på Heydrich, en spännande kamp om
syndabocken mellan Gestapo och
motstånds-fronten. Värdet ligger dock mindre i den
klyftiga konstruktionen än i de många
utmärkta människostudierna, särskilt pä
för-tryckarsidan, där den karikatyristiska
karakteriseringskonsten inte behövt hämmas.
Heydrich själv skymtar som en demonisk
sadist-snobb, och en gestapoofficer av evnucktyp
balanserar fascinerande mellan det kusliga
och det löjliga. Bra är också
poliskommissarien med den grovhuggna effektiviteten och
den pösande, konservativt elegante
förrädaren. I skuggan av ett tecken och Människojakt
(efter engelska romaner av respektive Graham
Greene och Geoffrey Household) är mera
ordinära thrillers som Lang tycks ha gjort på
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
