Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
men film är det bara i begränsad bemärkelse.
Tempot är begravningsprocessionens och
förloppets vitalitet är minimal. Den utsirade
stilen är som en nedtyngande järnrustning och
medger ingen egentlig handling. Ett fälttåg
rinner betecknande nog ut i några kraftlösa
vinjetter. Tsar Ivans uppgörelser med bojarer
och andra motståndare sker bara i ord och
gester, i teatraliska salongsuppträden.
Människoskildringen är porträttmåleri, där psykologin
hänvisats till attityderna. Naturligtvis finns det
verkningsfulla symbolinslag, till exempel
tsarens »förgyllning» med guldmynt som hälls i
en ström över hans huvud. Men bäst minns
man en liten seen som bryter framställningen,
ett oväntat och levande inslag: det är när
tsaren ligger med ansiktet dolt under den
uppslagna jättebibeln och tittar fram i
plötslig misstänksamhet. Då tycks den verkliga
människan ett ögonblick träda ut ur den
förtryckande rollen. En egendomlig detalj är
den döda drottningens förbidragande leende
av bifall: ska det innebära en anknytning till
den återvändande religiösa mystiken ? Att
filmens tendens genomgående är diktatorisk
behöver kanske här bara konstateras.
Av Wassilewskas ukrainska
ockupationsroman Järtecknet har Mark Donskoj,
Gorki-filmernas regissör, gjort en kraftfull film.
Den saknar ingenting ifråga om skakande
och mardrömsartade scener, men regissörens
kritiska sinne har förhindrat alltför
våldsamma överdrifter: bland annat slipper man
en del av barnaföderskans lidanden, som i
boken heroiskt uppförstorats långt utöver det
fysiskt möjligas gräns. Den isande vintern
över byn ter sig symbolisk för den nedfrysande
motståndsviljan, hatet till förtryckarna som
är obevekligt kallt och konsekvent. Här finns
ingen amerikansk äventyrsintrig, endast en
förfärande, ödslig vardag av hunger, skräck
och stum väntan. Utan att på minsta sätt
skilja sig från ämnet har ändå bildspråket
ställvis sin egen skönhet, sin poetiska
expres-sivitet: som i scenen med den skjutne gossen
vars ljusa hår fladdrar i vinddraget medan
syskonen stirrar på honom.
Bröllopet efter Tjechovs novell är
primitiv som film, tekniskt efterbliven eller
krigs-tidspräglad. Men på något sätt passar det för
uppgiften: en framställning av rysk landsort
för femtio år sen. Allt verkar starkt chargerat,
med en egendomlig blandning av
amatör-spexig vårdslöshet och utstuderad
konstnärlig avsiktlighet. De instängda scenerna har
en påfallande prägel av teaterföreställning,
syftande till drastisk uttrycksfullhet i stället
för obruten illusion. Komiken är av det
paro-diskt-groteska slaget och det fordras nog en
viss hämningslöshet för att kunna sentera den.
Vad jag för egen del trivdes minst med var den
förmente generalen som ramlade ner i det
patetiska och det kringflygande dunet från
sängkläderna som man nästan tyckte sig få i mun.
Säsongens enda franska film, En farlig
kvinna, lär vara inspelad i Italien men verkar
närmast avsedd för export till spanskspråkig,
katolsk publik. Det vore överdrift att kalla
filmen betydande, men den är avvikande och
intresserar för den skull. Den är hård och
glänsande, med hetsig rytm och en oförställd
fysisk naturalism, en torrhetsig sinnlighet och
en klassiskt obeveklig konsekvens i sitt
följetongsmönster. Den rör sig om en exotisk
upprorsgeneral som av misstag blir föremål
för en kvinnas hämnd: de möter varandra i
situationer som gnistrar av begär och förakt,
kärlek och hat. Efter att huvudsakligen ha
utspelats i en påkostad danslokal slutar
historien i ett kloster, där jungfrumyten får sitt.
Den tyska filmen Människor i hamn av den
uppmärksammade Helmut Käutner är till
utanverket en färgbildserie från Hamburg.
Men mest uppehåller den sig vid det
sjömans-präglade nöjeslivet på ett slags cirkuskafé.
Därifrån målas några färgdrypande
människotyper och situationer i grovt, groteskt maner.
Det blåser i någon mån hamnvind genom
kärlekshistorien, fast den är helt anständigt
småborgerlig.
Den svensktalande finska filmen Vägen
utför berättar ett kvinnoöde med
melodramatiskt anhopade förvecklingar: det är
skärgårdens ros som hamnar i stadens rännsten.
Därtill kommer en svårt pekoralistisk dialog,
men likafullt gör filmen ett levande intryck,
realismen är saftig, miljöskildringen äkta och
formen ofta artistisk: hamnen i sned
belysning, gungor mot sommarhimlen, människor
sedda genom fisknät. Det går ett lyriskt svep
genom den sorgliga historien som tar bort det
beklämmande intrycket, och det inför sådana
kvinnoöden obligatoriska moraliserandet
skymtar bara i förbigående.
Den svenska filmens »andra storhetstid»
tycks med denna säsong sakta ha runnit ut i
sanden. Resultaten ter sig överhuvud mycket
splittrade och knappast någon av denna periods
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
