Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
svenska filmer framstår som ett fullgånget
konstverk. Närmast ett sådant kommer enligt
min uppfattning fortfarande »Himlaspelet»,
även om formen där är betydligt överlägsen
fabeln. Av årets nya filmer kanske man bör
nämna Kejsarn av Portugallien först, en
Lagerlöf—Lindström—Molander-produkt där
skarvarna alltför tydligt märks. Filmen
vacklar in i det sista mellan Kejsarn och. hans
dotter som huvudperson: meningen är väl att de
ska ge relief åt varandra men i stället blir
intrycket plottrigt. Kejsarn får inte utrymme
tillräckligt, når ingen kontinuerlig stegring i
sin bydåretragik. Och teckningen av flickan
hänger dåligt ihop, med branta övergångar
från självupptagen spotskhet till själ
vanklagande ruelse, från viljestark duktighet till
flyktpanik och slutlig ånger.
Vardagsrealismen samlar sig heller aldrig till den
symbolverkan som berättelsen kräver, och
glimtarna av naturlyrik verkar slumpartade.
Hasse Ekmans Kungliga patrasket
frammanar på ett något ödesdigert sätt skuggan
av hans store fader. Jämförelsen är ju
orättvis, men det kan inte hjälpas att Edvin
Adolphson i huvudrollen verkar forcerad och
torrt glanslös. Som framställning av en
skå-despelarfamilj i största allmänhet har
emellertid filmen avgjorda förtjänster, ett kunnigt
om än inte originellt grepp om miljön, ett
tacksamt turnerat anekdot- och
episodmaterial. Hasse Ekman har utan tvivel en nätt
komeditalang, men hans alster fortfar att vara
tunna, beskedliga och ganska fantasilösa.
Mobergs och Skoglunds filmversion av Mans
kvinna framstår som blek och utvändig i
jämförelse med romanen. Uttrycksmedlen har
inte på långt när räckt till och den nödvändiga
omsmältningen av stoffet spåras ingenstans.
Sinnligheten, beröringsmystiken har alldeles
kommit bort bland ängsligt iakttagna
bondekonventioner, huvudpersonerna möts aldrig
riktigt och verkar mest skuldmedvetet
förskräckta inför sin egen lidelse. Deras kärlek
blir i filmen något farligt, förbjudet och för-
ödande, ett slags passionens svartskuggade
vildmarksromantik, utan den livsbejakande
karaktär som den äger i romanen.
Åke Öhberg är ingen durkdriven regissör
och saknar bländande egenskaper, men han
tycks bemöda sig om att göra sitt bästa.
Flickor i hamn är en enkel, folklig film,
förlagd till Göteborg, en historia om en styrman
och två flickor. Han är hederlig, hygglig och
lite drömmande. Hans paranta fästmö visar
en kylig jagisolering och maktvilja, som
bottnar i sexualskräck, och hon förlorar honom
till en vanligare men varmare flicka. Det är
allt, men det räcker för en film av blygsamt
format, där det okonstlat rejäla ställvis
övergår i det vulgära. Vändkorset efter Elin
Wäg-ners roman gör ett rätt förvirrat intryck och
troligen har väl kockarna varit för många.
Ansatserna till tankegång, till
människoskildring, till sammanhängande handling blir
bara till lösa trådändar. Kring en möbelfabrik
som hotar att bli nedlagd trasslar en hop
människor till det för varandra och sig
själva med förförelse, kortsynt självhävdelse
och olika slags inkonsekvenser. Därav ska
framgå den innebörden att alla är beroende
av varandra. En sak för sig är dansken
Dreyers svenska film Två människor, ett
halsstarrigt försök till ett kammarspel, slutet och
intimt i sin dramatik, exklusivt renodlat i sin
närbildsskildring av ett äktenskap under
tillspetsad konflikt. Men Dreyer har misslyckats
i första hand med manuskriptet, där i varje
fall dialogen är undermålig. Utförandet
saknar ej intensitet, men är egendomligt
tvångs-mässigt. Dreyer har på ett oförklarligt sätt
försummat att dikta med ansikten och
belysningar, som han annars är mästare i.
Med lite god vilja kan man dock upptäcka det
underliggande, ogestaltade drama som filmen
aldrig riktigt når fram till, men genom att
antyda så mycket mer än den utsäger
riskerar den i alltför hög grad att inte bli förstådd.
Det är dock inte ett banalt utan ett
experimentellt präglat misslyckande.
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
