Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Göteborgs Stadsteater. Spelåret 1944—45. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteborgs Stadsteater
tera den icke engelsktalande delen av den
teaterskrivande mänskligheten. Av de sex
styckena på studion voro två författade i
U. S. A., därav visserligen ett av en
fransman, ett i England och ett av en irländare.
Sverige och Norge hade fått med var sin
pjäs. Amerika har lämnat de allvarliga och
mörka styckena, England de harmlösa och
lekfulla, Irland det poetiskt vackraste,
konstnärligt finaste.
Valet av repertoar lär vara betingat av
vad som är möjligt att få i dessa avspärrningens
och förbistringens tider, och man får anta
att möjligheterna till en mera varierad
matsedel skola bli större efter det att
krigstillståndet i Europa upphört. En anglosachsare
som finnes att ta på hyllan, och det utan
tantièmer till författaren, tyckes vara, helt
visst ej avglömd, men tillsvidare avhyst från
den göteborgska skådebana där han en gång
firat triumfer. Man tror inte på Shakespeare
längre. D. v. s. man tror att man skulle
nödgas spela honom för tom salong. Kanske
med rätta. I så fall äro vi att beklaga som
kommit så långt bort från det mänskligt
stora, i grunden evigt aktuella inom dramatiken.
Vad man kan säga till förmån för de
skådespel som sändas oss från andra sidan
Atlanten, nog är det sällan man hör den
stora diktens vingebrus i dem. Clifford Odets
»Lyckans gullgosse», skådespelet om en ung
man som drages mellan sin fallenhet för
musiken och lusten att göra pengar som boxare
ställde ett tidsproblem i brutal belysning.
Författarens syfte med sin presentation av
den amerikanska idrottsgangstermentaliteten
kan ingen ta miste på, men den var icke av
behovet påkallad inför en svensk publik.
Franz Werfels, den landsflyktige tyske
judens, »komedi kring en tragedi», »Jacobowsky
och översten», blev höstens verkliga
slagnummer på stora scenen. Här hade Semmy
Friedmann sin stora chans, konstnärligt och
mänskligt, att föra humanitetens och det
förföljda folkets talan. Martin Eriksson, efter
några år återbördad till Göteborgsscenen,
hade en med sympati hälsad come back i den
polske överstens roll. För fru Rothgardt
erbjöd det en avsevärd svårighet att
förvandlas från en högst intagande, galant och glad
skönhet, till själva »Marianne», den franska
frihetens genius. Men vem hade gått i land
med den uppgiften? Kanske en Frankrikes
egen dotter, fylld av 1’amour sacré de la
patrie.
På studion blev Jacques Devals »Sällsamt
ärende» höstens förnämsta framgång med
den själfulla och ungdomligt intensiva
Ingrid Borthen i Bernice Forbes’ roll. Stycket
är en intellektuell konstruktion, och det
gäller för skådespelarna, framförallt för
skådespelerskan, att fylla den med liv och värme.
Det lyckades och man blev fängslad — trots
att konstruktionen lyste igenom. Om
framgången måste tillskrivas huvudrollens
inne-havarinna, bör dock rätteligen erkännas det
goda spel som presterades av hennes manliga
motspelare, Töre Lindwall och Nils Fritz.
Studion och stora scenen delade under
förvåren teaterns väl hittills största
publiksuccés »Tobaksvägen», ett brutalt naturalistiskt
amerikanskt skådespel av Erskine Caldwell
och Jack Kirkland. »Tobaksvägen», som är
avsett att för amerikanerna visa fram vad
en hänsynslös ekonomisk framfart kunnat
åstadkomma av elände och mänskligt
förfall, har ju icke samma mission att fylla i
»Happy Sweden». Som det gavs på
Stadsteatern med Ludde Gentzel i gamle Jeeter
Lesters roll, Maria Schildknecht som hustrun,
Herman Ahlsell som den imbecille sonen
Dude, Elsa Widborg som den liderliga kvinn-
Bertil Anderberg i »Son av sitt land».
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
