Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
annorstädes bjöds nog en dramatiserande
sångdeklamation, men inte ens där slapp man
ifrån den för partituret karakteristiska
insmickrande klangen.
Den i talpjäsen flerstädes suggererade
skräckstämningen fick en ganska matt
motsvarighet i några redan i den potpurriartade
uverturen framförda motiv, bl. a. det som
med polkarytmer i moll ringer i mördarens
öron såsom en tvångserinran om
bjällerklangen från den polske judens släde.
Tillfälligtvis avlägsnade sig tonsättaren från den
mestadels anslagna tysksentimentala tonen och
gick i sina landsmän Smetanas och Dvoraks
fotspår: det skedde i de båda
dansmusiknummer, en ländier och en »hopser» (polka), som
spelas upp till brudparets ära.
»Ingen balett, utan en av hela personalen
framställd dansscen» — denna föreskrift som
i partituret ges för utförandet av dessa
dansnummer följdes till punkt och pricka (i
motsats till en liknande seen i »Brudköpet»
som vid senaste reprisen blev »balett»). Denna
seen, med de av dansglädje alltmer
echauf-ferade bröllopsgästerna, var tydligen det
lyckliga resultatet av samverkan mellan Julian
Algo som balettmästare och Anders Henrikson,
som i detta program hade sin andra uppgift
såsom sedan i höstas anlitad extra regissör,
ämnad att fylla tomrummet efter Per
Lindberg. Särskilt inspirerande bör ej en »kitsch»
som denna opera ha varit, men alltid kunde
en vaken regissörsblick märkas ha varit
verksam vid utformningen av nämnda och andra
ensemblescener samt i en del
personinstruktion. Drömscenens tekniska problem syntes
med dekorationsmålaren Birger Berglings
tillhjälp effektfullt löst, med de mot fonden
projicierade fantastiska katedralfönstren och den
dunkla massan av rättegångspublik.
Det »brusquerie», den barska fåordighet
som i originalstycket kan ge huvudpersonen
någon trovärdighet, har i operan ersatts med
en gråtmild meddelsamhet. Det var sålunda i
enlighet med denna version som Sigurd
Björling i spel och sång framställde en nobel
och sympatisk man med ett något blodfläckat
förflutet. Erkännansvärt hade han därvid i
mask och uppträdande lyckats få fram en
viss förenad nimbus av auktoritet och
själslidande. Det förälskade unga paret så att
säga framkuttrades av Benna Lemon-Brundin
som dottern Anette och Conny Söderström
som den i operan trohjärtat tecknade
gendarmen. Och så var det Simon Edwardsen
O.F.Peterson. John Gay.
Miniatyr.
Nationalmuseum.
som i sin advokatroll roade med sitt senilt
braverande skuttande i dansscenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
