Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
Den fintlige Gay låter nog Tiggaren ocli
Teaterdirektören i en prolog och en dialog
strax fore pjäsens slut göra några försmädliga
hänsyftningar på Händeloperans onatur. I
själva pjäsen är sådana svårupptäckbara,
möjligen undantagandes det av Teaterdirektören
anbefallda, abrupt lyckliga slutet och ett visst
av Tiggaren påpekat kanske konventionellt
bildspråk som ingår i sångtexternas annars
individuellt okynniga eller charmerande ton.
Men var anspelas det på det för den
italiani-serande operan särskilt karakteristiska?
Prosatexten är ju alltigenom realistisk, och det
recitativiska stilmomentet saknas helt (i
motsats till vad som vid ett enstaka tillfälle,
i slutscenen, förekom i »Tolvskillingsoperan»).
Detta att handlingen gång på gång avbrytes
av sångnummer hade sedan början av
1600-talet förekommit i de »balladoperor», d. v. s.
sångspel, som just engelska komedianter,
även utanför hemlandet, gjort sig bekanta
för. Och — om dessa för tillfället hade blivit
bortglömda — vad fanns det för associationer
mellan de verkliga operornas dacapoarior och
det Gayska sångspelets förhärskande folkliga
små visor ? Två Händelcitat, däribland
marschen ur »Rinaldo», och den i ett enstaka
nummer hörda koloratur som de båda om
hjälten rivaliserande kvinnorna exekverar i
ett av de i duettform arrangerade numren
(»Why how now, Madam Flirt?») — det är
inte mycket för en travesti att komma med.
En annan sak är att sångspelet faktiskt
för någon tid framåt detroniserade den sedan
mer än ett decennium i London
publikbe-härskande Händeloperan. För det ändamålet
gjorde de där av Tiggaren och
Teaterdirektören uttalade gliringarna sin nytta. Det var
annars mycket som bidrog att väcka hela
Londons förtjusning för föreställningen på
Lincoln’s Inn Theatre. Här var en pjäs med
musik där det i motsats till den »utländska»
operan åter sjöngs på landets eget språk och
i toner som också ofta anslog nationella
strängar. Melodierna bragte bud från de
»skotska hedarna» såväl som från England
och Irland. Förbrytarledaren och
hjärtekrossaren kapten Macheaths sång »lf the heart
of a man» (»Om en man är bedrövad») skall
t. ex. (enligt en i Melvilles Gaybiografi
publicerad redogörelse) återgå på en gammal
irländsk visa — samma melodi som, något
varierad, skall sjungas till Fredmans epistel
n:r 5 (»Käre bröder, så låtom oss supa i
frid»). Bland övriga, i minoritet befintliga
melodikällor märkes Purcell, Eccles och
Carey, några få italienare och någon fransk
melodibok.
Det har sitt intresse att Charles Burney,
musikskriftställaren från senare hälften av
1700-talet, omnämner dessa melodier såsom
wild, rude and often vulgär. Till denna hans
uppfattning bidrog kanske att det »vilda och
råa» i själva handlingen för honom färgade
av sig på musiken. Handlingen •— ja, den
tillmötesgick en vid denna tid i England
florerande smak som något tidigare fått
frossa på Defoes förbrytarroman »Molly
Flan-ders» (1722). I »The Beggar’s opera» var det
ju ingen mindre än den tre år före premiären
hängde Jonathan Wild som stått modell för
Peachum, »polisspion och tjuvgömmare»,
såsom denne mästare i dubbelspel kallas i vårt
operaprograms personförteckning. En annan
från den samtida kriminalkrönikan hämtad
beryktad person var — såsom Yrjö Hirn
konstaterar i »Goda vildar och ädla rövare»
— Jenny Diver (»Dykerskan» —- i andras
fickor; hos oss kallad Jenny Tjuv). Och
skandalhungrigt vädrade publiken likaledes
efter levande förebild när gänget [the &ang)
av tjuvar och skökor flankerades av ännu en
sådan övergangster som Newga tesfängelsets
överuppsyningsman Lockit, Peachums
kompanjon.
Men de osminkade bilderna från den undre
världen var inte till bara för sin egen skull.
Gay hade redan tidigare varit inne på
sam-hällssatirisk diktning, därtill uppmuntrad av
sin gode vän Swift. Sitt stora slag i den vägen
slog han, goddagspilten, först sedan han bragts
i raseri genom en förolämpning från högsta
ort: vid tronskiftet 1727 blev han, som
bespetsat sig på en högre hovcharge, utnämnd
till kammarherre hos en tvåårig prinsessa
(vilken futtigt avlönade befattning han genast
avböjde). I det följande år presenterade
sångspelet lär finnas många anspelningar på den
för sitt parlamentariska korruptionssystem
bekante premiärministern Walpole, på
vilkens skuldkonto Gay skrev sin egen malör.
Men större räckvidd än så hade hans
skildring, den blev en spegel — en något
karikerande sådan — där den fina världen över
huvud, tvärs igenom bovfysionomierna, kunde
igenkänna sina egna drag. »Genom hela
pjäsen kan ni — resumerar Tiggaren strax
fore slutscenen — märka en sådan likhet i
levnadssätt hos hög och låg att det är svårt
att avgöra huruvida ^i lråga om nymodiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
