Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
dessa inte heller alltid. Och det
kuplett-artade föredrag som krävdes i de många —
alltför många tycktes det nu — sångnumren
ersattes ej sällan med en vårdad
uppsjung-ning. Till detta intryck medverkade att
sångtexterna i den av Annastina Alkman annars
utmärkt översatta pjäsen inte alltid tycktes
ligga särskilt väl på tungan. Där fanns
translatoriska fullträffar, såsom »Flickan som
Veneris gördel bär» eller »Stjäl räven dina
höns, far». Men Gays språk är även i versen
alltemellanåt mustigare, mer direkt på sak
— och därmed tacksammare att framföra —
än vad försvenskningen visade.
Med dessa reservationer skall naturligtvis
inte förnekas att åtskillig talang utvecklades
när nu alltså Operans artister släppte till sina
för uppgiften överkvalificerade röster. Bäst
träffades väl den önskvärda vistonen av
Gurli Lemon-Bernhard som i Pollys roll
utvecklade sin omedelbara disöskonst.
Välkommen var också den parodiska överdrift
varmed hennes flicksnärta ibland återgav sin
romaneska förälskelse i
hjälten—förbrytar-kaptenen. Föreställningens mest osvikliga
skratt utlöstes annars av Gertrud
Pålson-Wettergren som med mycken abandon fyrade
av sina drastiska repliker som Mrs Peachum.
(Här avses en senare föreställning än den
första, vid vilken den dubbelspelande skurkens
hustru spelades som en alltför överdriven,
nästan ohörbart sluddrande fyllkaja.) Riktiga
intentioner visade nog Arne Wirén som
Peachum — denna från Komediteatern så
väl ihågkomna figur — men det hela blev för
tamt för det monstrum av ondska som skulle
förkroppsligas. En riktigare, med Gays
teckning mer överensstämmande typ än den från
Komediteatern sedda kvasi-jovaliska ställde
däremot Léon Björker fram som
fängelseföreståndaren Lockit: en i mask, åtbörder och
bastimbre lika dystert brutal typ, något av
en människogorilla som följdriktigt tog
struptag på Peachum.
Kapten Macheaths parti avsågs
ursprungligen för tenor, men i versionerna både på
Komediteatern och i Hammersmith utfördes
detta av en baryton (eller basbaryton). När
det nu hos Einar Beyrons alerte Don Juan
och förbrytarkapten saknades något av det
där mörkt demoniska som helt skall förklara
hans makt över kvinnor och män, så
orsakades det nog i någon mån av själva den ljusa
tenortimbren. Som n:r 2 i hans kvinnogarde,
Lockits dotter Lucy, som rivaliserar med
Polly, var Inge-Gerd Norlin parant att skåda
och behaglig att lyssna till. Dock hade hon
mimiskt svårt att övertyga om den ondska
som blottar sig i mordanslaget mot Polly.
(Särskilt tungrott syntes samspelet mellan de
två i scenen med förgiftningsförsöket, den som
var så muntrande på Komediteatern.) I den
färgstarka skaran av »gatunymfer» urskildes
särskilt Cissi Olsson-Åhrberg som i Jenny
Tjuvs inte oviktiga roll fängslade blicken med
sin apparition av grönblekt fördärv; men hon
borde nog inte ha öppnat munnen till vare sig
tal eller sång. Det kunde däremot en annan
balettmedlem, Teddy Rhodin, utan risk göra
som den obesvärat spelande ficktjuven Filch.
Och i sin pantomimiska entré som Suky
Grannlåt gjorde Maj Landfeldt med komisk
grandezza skäl för personens nom de guerre.
Göta Allard var inte den som fördärvade
tjuvgodsförsäljerskan Diana Sjampa i hennes
seen då hon i sitt sällt berusade tillstånd
råkar röja kaptenens vistelseort: vilken
mästerligt ritad tragikomisk krumelur. Bland de
manliga medlemmarna i Macheaths band
urskildes särskilt Simon Edwardsens
Myn-tare-Matt, hetsigt agerande nästan i
Tolvskillingsoperans stil.
De många interiörerna — flera än de i
originalet föreskrivna — kunde tack vare
användandet av två vridscener utan
tidsutdräkt avlösa varandra. Det kunde om följden
av genrebilder, som avtecknade sig mot
förhärskande mörktonade bakgrunder, sägas
•— liksom om herr Bellmans kväden — att
de liknade den bekante Hogarths tavlor.
Bakom denna Birger Berglings dekor låg
studier som säkerligen bedrivits tillsammans
med föreställningens ursprunglige regissör.
Till tidsillusionen bidrog också den av Sixten
Ehrling ledda musiken i Austins bearbetning,
som instrumenterat sitt ackompanjemang och
sina mellanspel för kammarorkester.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
