Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
Joel Berglund — Hjördis Schymberg — Inga Sundström — I,con Björker — Sigurd Björling — Göta Allard.
»Figaros bröllop». Slutscenen ur andra akten.
av Mozartoperorna har »Figaros bröllop» väl
de största utsikterna i den vägen, tack vare
att den äger den bäst byggda libretton, nära
ansluten som den är till Beaumarchais pjäs
i dess sammansmältning av intrigstycke och
karaktärskomedi.
Någon farhåga kunde den känna som före
ridåns uppgång i operaprogrammet läste ett
Dobrowen-uttalande som hävdade en även i
Mozartversionen märkbar »revolutionär»
tendens. Men det var falskt alarm. Sålunda
onödigt att här ingå på Mozarts — man kan
säga — apolitiska mentalitet, bl. a. betygad
genom att i »Figaros bröllop» den
socialpolitiska satiren uteslutits. Man slapp
uppleva någon motsvarighet till en
Mahler-iscensättning i Wien, som t. ex. i
bröllopstablån lär ha låtit en oinbjuden folkmassa
hotfullt blicka in genom parkstaketets
gallerverk. Snarare kunde ibland märkas tendenser
att göra Mozart alltför rokokonäpen, såsom
skedde genom den i bröllopstablån inlagda
barnbaletten — ett alltid publikknipande
arrangemang. Och fortfarande fick Cherubin
operett-exercera tillsammans med Susanna
i stället för att den i och med sin
officersutnämning förvisade pagen borde stå och se
moloken ut just i det ögonblick som Figaro
i sin aria sarkastiskt uppmanar honom säga
farväl till fjärilslivet. För att nämna en
utstyrseldetalj, var inte själva bröllopståget
allt för mycket påkostat, med tätfigurer som
mer liknade en länsherres vasaller än de av
Mozart äskade jägarna med gevär på axeln?
Också i en del andra detaljer märktes att här
ej eftersträvats någon förnyelse av det slag
som utmärkte den senaste »Don
Juan»-repri-sen i Stangenbergsk-Andrésk regi: förnyelse
genom att återgå till partituret även när detta
påbjuder en mer kärv realism.
Men pjäsen levde. Lustspelet i operan kom
fram. I det stora hela röjde utförandet en
påpassligt reagerande känslighet för de
speldirektiv som partituret ständigt ger i
arior och ensembler. Scener sådana som
terzettens, då greven under sin berättelse
24—Ord och Bild, 54: c årg.
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
