Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
»uttryck av sanning, av enkel känsla» — ett
uttryck vartill hans seriösa operor sällan skulle
erbjuda motstycken. I »Regementets dotter»
besannas satsen egentligen endast av
titelpersonens, Maries, f-mollromans vid hennes
avsked i första akten. Helt fadda smakar de
cantilenor som den för Marie suckande tenoren
fàr utföra ensam eller tillsammans med henne.
Jämte den nämnda romansen är det några
av Marie dominerade nummer som operan
främst har levat på. Mitt i all trivialitet, som
russin i kakan, kommer de med sin melodiska
verv, dessa hennes sceniskt effektfullt
inordnade bravurställen: »Vid sång av kanoner»,
marsch visan »Vem känner ej» och »Hell dig
mitt fosterland» (eller »Hell, hell» etc., som
det nu med tvivelaktig förbättring sjunges).
Från generation till generation har dessa
och några andra melodier hos oss gnolats och
klinkats på pianon i hemmen och ljudit från
restaurangestrader; de ha för många fått ett
affektionsvärde som inte nagelfares. Därtill
kommer att med Jenny Linds namn lever
beständigt titeln på den opera där hon sedan
våren 1845 firade en av sina största
stockholmska triumfer. Det är kanske inte så
underligt att själva pjästiteln drar.
För att denna någorlunda skall motsvara
förväntningarna fordras ju en
titelframställa-rinna med särskilda kvalifikationer. Vid en
hösten 1924 given repris efterlyste märket
P.-B. »en pigg, talangfull sångerska» som
kunde »friska upp dessa urblekta färger genom
fart, finess och skälmaktighet». Det var just
vad Hjördis Schymberg gjorde i sin lottaroll
från de napoleonska krigens tid. Fortfarande
elektriserar t. ex. den där marschvisan när
den sjunges med sådan rytmisk appell och
med så kristallklar röst som nu. I spel och
apparition var hon lika täck som käck.
Det var inte hennes fel om
marketenter-skans martialiska käckhet ibland möjligen
gick nutida åskådare på nerverna eller om
deras ögon förblev sorgligt torra när hon i
närvaro av plötsligt rörda, skäggiga
grenad-järer kysser trikoloren. Med sitt teatraliskt
patriotiska patos och sina enkla kvickheter
är det mögliga — man kan ibland i stället
säga: patinerade — stycket i alla fall så pass
teaterhändigt hopkommet att det — i
förening med favoritmelodierna och vid
förstklassigt utförande — fortfarande kan roa och
röra en så konservativt och naivt inställd
publik som Operans till stor del är.
Kring Marie är övriga partier huvudsak-
ligen staffage. Sångligt föga gynnad är som
redan nämnts hennes moatjé Tonio, vilken
i bergen klivande tyrolske »partisan» kom på
Einar Anderssons lott. För en myckenhet
bråte med gammaldags muntration och
deklamation transpirerade — figurligen talat —
Léon Björker som sergeant Sulpiz, den
traditionellt godmodige brumbjörnen. I sin biroll
som en oändligt förnäm och tidsbetonat
toalettelegant Hertiginna von Streckenfeldt
— vid föregående framföranden betitlad
markisinna — bidrog Gertrud
Pålson-Wetter-gren jämte Maries och Sulpiz’ framställare
särskilt till att göra sånglektionen roande.
För hertiginnans idiotiskt högdragne
intendent — också ett teaterinventarium — fick
Folke Cembraeus möda sig.
Programmet ståtade med Anders
Henriksons namn som gästregissör. Den för
uppgiften något överkvalificerade kraften hade
satt fart och liv i spelet. Men vem kan få en
taldialog av detta slag att låta »naturlig»? I
övrigt må antecknas den i andra akten
dansade tyroliennen med sitt här mycket
passande inslag av barnbalett. Birger
Bergling gjorde sig åter fördelaktigt påmint genom
sina dekorationer varav särskilt andra aktens,
med sina vinkelrätt till varandra gränsande
empiresalonger, åstadkom en festligt
perspek-tivistisk verkan. Och det nyss ur krutröken
anlända 22:a grenadjärregementets uniformer
lyste så fräscht röda och vita som begäras kan
i en opéra comique. Kurt Bendix vid
dirigentpulten bidrog också till att såvitt möjligt
blåsa dammet från den gamla publikfavoriten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
