Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt - Nytt svenskt i Konsertföreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
Peterson-Berger och Alfvén, utmärkte ofta
denne debutants friska, melodiskt ibland
kanske alltför bekymmerslösa musicerande.
Främsta invändningen gäller det till tjat
gränsande utnyttjandet av de båda
genomgående teman varpå symfonin i sin helhet
bygges. I sin helhet visade den sig ändå vara
ett talangprov. Introduktören här var Tor
Mann.
Ännu ett nytt komponistnamn, Hans
Zetterqvist, presenterade sig med en Svit i
polyfon stil, som kan karakteriseras som
studier, utan ännu förnimbar mer personlig fläkt,
i den angivna stilen; de framlades i en
pas-sacaglia och en fuga, omslutande en
sarabande. I detta sammanhang kan nämnas en
»Passacaglia enarmonica» av en inte till
duvungarna hörande tonsättare, Edvin
Kallstenius. Hans försök i denna stränga stil
kämpade en bra hopplös strid på ett program
som i sin förra del upptagit Brahms
Haydn-variationer, där finalen just utgöres av en
passacaglia. Kallstenius förnekade emellertid
ej sitt spekulativa ingenium vars här visade
intresse för de enharmoniska omtydningarnas
möjligheter dock knappast resulterat i levande
musik.
Ett visst sökande drag kan anges som något
gemensamt för nya verk av några alltid med
intresse hörda tonsättare. I sin tredje symfoni
har Dag Wirén laborerat med själva
symfonins uppbyggnad, såtillvida att de båda
första satsernas respektiva teman småningom
modelleras fram för att först i sista satsen
ställas i motsats- och konfliktförhållande till
varandra. I första satsen kunde proceduren
erinra något om motsvarande sats i Nielsens
femte symfoni där det enligt tonsättarens
programkommentar ibland inte »bliver til
noget og alt gaar som i en Taage». Det
överraskade emellertid hur pass »hårt och vilt»
(tonsättarens eget uttryck i programnotisen)
Stråkserenadens godlynt spirituelle mästare fick
sitt till sist färdigblivna första allegrotema att
klinga. Gärna trodde man på att det var »de
goda krafterna i livet» som hördes nynna i
adagiot, låt vara att melodiken här starkt
påminde om andantet i Sibelius femte
symfoni. Finalen hade sina av anläggningen
betingade våldsamt dramatiska ögonblick, men
led liksom första satsen också av sina lakuner
— mödosamt utfyllda takter — som
uppfattades som longörer.
Så pass Proteus-artad som John Fernström
visat sig i sina hittills givna verk, synes vart
och ett av dem vara något av ett experiment.
Efter den impressionistiskt charmerande
Con-certinon och den dramatiskt laddade sjätte
symfonin kom nu en »Symphonie discrète» —
den produktive, men först på sistone
bekantgjorde tonsättarens tionde symfoniska verk
— som gjorde skäl för titeln redan genom sin
för moderna förhållanden blygsamma
orkesterbesättning. (Med ett, såsom här, genom blott
2 horn och 2 trumpeter representerat bleck
kunde visserligen Beethoven vinna
monumentala verkningar.) Diskretionen låg hos
Fernström inte bara i de instrumentala
pastellfärgerna men också i själva diktionens
lågmäldhet, i ett oftast milt flytande föredrag
utan starkare kontraster. En markant sats
var emellertid det livfullt pulserande scherzot.
Efter sin uppmärksammade
förstlingssymfoni och sin i fjol uppförda pianokonsert kom
Sixten Eckerberg nu med en orkesterfantasi,
vars titel, »Sub luna», anger att den
inspirerats av den så benämnda Karlfeldt-dikten.
Med ordet »mörk» inledes den på titelorden
följande andra raden i var och en av diktens
strofer. Men alltför mycket i mörker lämnades
denna gång åhörarna beträffande
kompositionens egentliga innebörd. Dock var det
här Dobrowen som dirigerade
Något som helst experimenterande
vidlådde ej Albert Hennebergs s. k. symfoniska
dikt »I brytningstider», vars titel föreföll
något menlös i betraktande av att verket
uppgavs vara »komponerat 1943 under intryck
av den tragiska olycka som drabbade ubåten
Ulven i en för övrigt tung och skickelsediger
tid». Också tonspråkets romantik var av det
beskedliga slaget, med sina ibland till det
banala välklingande loci communes. En
intressantare uppgift hade Mann i det vid samma
konsert spelade variationsverket av Britten,
för övrigt den mest fängslande av de under
spelåret hörda engelska nyheterna. (Den enda
tyska nyhet som uppfördes var en gammal
sådan: Actus tragicus av Johann Sebastian
Bach.)
Utom Frumeries pianokonsert har
presenterats konserter även för andra instrument.
Gustaf Paulsons för violoncell hade sin största
förtjänst i att den — i enlighet med den
lundensiske tonsättarens i programnotisen
deklarerade avsikt -—• verkligen blivit »en
konsert för violoncell med orkester, ej
tvärtom». Andra satsen uppgavs visa en »vårtrött
och lessen Paulson», men det var väl inte så
farligt med den saken, lika litet som det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
