Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Av Sten af Geijerstam
ii.
Å vi lämnar Dramaten med dess
innehållsrika säsong och går över till småteatrarna,
må det förlåtas oss, om vi i förbigående
upprepar det gamla önskemålet om en ny
stor seen, folkteater eller vad det nu kan bli,
med tillräckliga resurser, andligt och
materiellt, för att bjuda Dramaten erforderlig
konkurrens. För närvarande är det ju Göteborgs
Stadsteater, som får tjänstgöra som
pacemaker och samvetstagg åt nationalscenen, men
det är inte nog — för stockholmspubliken.
Nya teatern är onekligen den av Stockholms
småteatrar som haft mest att ge under
spelåret, även om dess repertoarlista ser ännu
vackrare ut på papperet än den tett sig i
framförandets verklighet. Det råder inget
tvivel om, att Per-Axel Branner är en skicklig
teaterledare, eller att hans teater sedan
starten — på hösten 1940 —- gett en rad
intressanta program och stimulerande
föreställningar, men hans konstnärliga smak
förefaller osäker.
Efter att ha börjat höstsäsongen med ett
mycket klent framförande av ett fjäderlätt
engelskt lustspel Ja och Nej av Kenneth
Horne, har teatern senare haft sin största
publikframgång under säsongen med Noel
Cowards härligt cyniska fars Min fru går
igen, som spelades i verklig Londonklass med
Branner som regissör och Irma Christenson,
Sonja Wigert och Sture Lagerwall i de större
rollerna. Sture Lagerwall presterade ett
durk-drivet farsspel och Irma Christenson har väl
aldrig lyckats så helt, åtminstone inte i den
lättare genren.
För framförandet av Moliéres Misantropen
engagerade Nya teatern den danska regissören
i landsflykt, Sam Besekow, vilken från och
med sin första svenska iscensättning våren
1944 (för Dramatikerstudion) torde ha varit
Sveriges mest anlitade regissör. Han har
förekommit vid olika teaterföretag i
Stockholm och landsorten och i regel verkat som
ett högst stimulerande inslag i vårt teaterliv,
vare sig han förnyat China-revyn eller Moliére.
I synnerhet tycks hans inflytande på
skådespelarna ha varit stort: han har ofta lyckats
med sitt uppsåt att frigöra dem från invanda
teatertag.
I sin strävan efter en modern spelstil valde
Besekow att ge även Misantropen modernt.
Den molièreska komedin uppfördes alltså i
nutidskostym och i nutida decor, och versen
lästes i naturlig samtalston. Avsikten var att
Moliéres angrepp mot förkonstling och falsk
kultur skulle verka aktuellare, svida i skinnet
även på oss 1940-talsmänniskor. Nu är det
ju långt ifrån säkert, att ett klassiskt stycke
kommer oss närmare genom en
omklädnings-akt. Denna kan i stället distrahera, dra bort
intresset från innehållet. Dessutom är det
så mycket i Misantropen, som är för
tids-bundet för att tåla en modernisering av
kostymer och spelsätt. Särskilt gäller det de
amorösa mellanhavandena, galanteriet. De
båda markiserna verkar genom vad de har
att säga utklädda i en modern salong, även
om de uppträder i swingpjattsdress. För att
inte tala om alla de möjligheter till
raffinemang och koketteri, som den moderna
omklädseln berövar pjäsens damer.
Celi-mènes koketteri gjordes — alldeles
följdriktigt i denna regi -—• av Irma Christenson till
kall, hård, modern flirt. Men ack vad man
suckade efter forna tiders förförelsekonster.
Att skådespelerskan dessutom ofta forcerade,
när hon skulle vara rolig, är en invändning
för sig. Den berömda scenen med rivalen
Ar-sinoé (Sonja Wigert) gjordes emellertid
utomordentligt. Törd Ståls framförande av Orontes
sonett blev ett annat komiskt praktnummer.
Det som bäst stämde med iscensättningen
var styckets allvarligare partier. Stig Järrel
som misantropen-idealisten och Willy Peters
som dennes världsvist besinningsfulla vän
Philinte fick versen att låta som vers trots
samtalstonens ledighet, och scenerna dem
emellan erhöll verkligen ett nytt innehåll av
allvar, som kom en att haja till. Moralistisk
är Misantropen, hur man än vänder på huvud»
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
