Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten af Geijerstam
det förflutna, och de avgörande händelserna
i den erotiska historien sammanfaller —
skickligt och lyckligt — med de
världspolitiska katastroferna. Det blåser en vind —
på originalspråket heter pjäsen The Searching
Wind. I slutscenen, där vi återförs till 1944
och Washington, kommer utlösningen. De
medspelande vädrar ut även i sina enskilda
mellanhavanden, där liksom i storpolitiken
halvhet och oklarhet rått. Om vi efter denna
slutuppgörelse inte känner oss riktigt
tillfredsställda, beror det på att författarinnan
inte med tillbörlig skärpa angripit de
politiska problemen. Tvärt emot sin avsikt stannar
hon vid halvheter. Och slutvinjetten är
närmast en beredskapstablå.
Tekniskt är pjäsen emellertid
utomordentligt skickligt byggd. Förflyttningarna fram
och åter i tid och miljö ger iscensättaren
stora möjligheter och skaffar omväxling för
publiken, för att inte tala om de tillfällen
till ombyte av ålder och klädedräkt de ger de
agerande damerna. Blancheteatern (med
teaterchefen som regissör) hade lagt ner väl
liten omsorg på miljö- och tidsskildring men
desto mer vårdat sig om spelet, som på flera
händer var av hög klass. Esther Roeck
Hansen i främsta rummet men även Hasse
Ekman, Olle Hilding och Gavle bör nämnas.
Spelårets händelse på Blancheteatern var
dock utan tvekan Maxwell Andersons Den
obevingade segern. När en kritiker i en daglig
tidning ser igenom sina prestanda under en
teatersäsong, är det åtskilligt han skulle
vilja justera. Vad jag nu helst önskade
skriva om, är recensionen av Den obevingade
segern, där pjäsen, som jag inte haft
tillfälle att läsa före föreställningen, värderades
för högt, tydligen under det färska intrycket
av en betvingande bra föreställning — vilket
konstaterande i sin tur naturligtvis ger en
extra spets till de redan höga betygen åt
regi och skådespelare.
Maxwell Andersons pjäs om rashat och
fördomar, om en trång New Englandsmiljö
från 1800, som med hat och oförstående
förstör lyckomöjligheterna för ett par människor
av olika ras — en parallell, som redan
påpekats, till Alla Guds barn har vingar — är
ett briljant teaterstycke. Det tillhör liksom
Lillian Hellmans pjäs Amerikas moderna
oppositionslitteratur. Förkunnelsen är både stark
och varm, den är aktuell (stycket skrevs
1936) och den undgår inte att intressera. Men
hela problemet är för enkelt ställt, även om
puritanismens och rashatets fördolda motiv
utsatts för ganska skarp belysning. Några av
personerna är hållna i enbart svart och vitt.
Och skådespelet överhuvud taget är föga
mer än en melodram med tacksamma roller
och flera utmärkta spelscener.
Som teaterkväll blev föreställningen ändå
— det omdömet vågar jag vidhålla — tack
vare Besekows inspirerade iscensättning och
den utmärkta ensemblen en av spelårets
märkligaste. I regin störde bara en sak:
Besekows benägenhet att pressa pjäserna på
mer än de tål genom pauseringar och
lång-släpigt tempo. Jag antar, att denna metod
ingår i regissörens strävanden efter
naturlighet, men den är en farlig avslöjare av
svagheter hos både författare och skådespelare.
Och den blir lätt tråkig.
Esther Roeck Hansen hade en stor kväll
som furstedottern från Celebes, vilken är en
så mycket riktigare människa än de, som
anser sig böra förakta henne. I en mycket
svår roll gick hon här delvis utanför
gränserna för sitt vanliga teater jag, spelade den
österländska furstinnan med en mjukhet och
stilla värdighet som förvånade, och gav
utbrotten med naken, elementär kraft. Olav
Riégo tecknade med kuslig skärpa en osund
fanatiker med spetsig näsa, grå hy, tunna
livsfientliga läppar och farlig stillfärdighet i
rösten. Gull Natorp fick i ett par korta
entréer skickligt fram en stackars fjollig och
förskrämd hustru. Thelander spelade sin roll
med utmärkt tidsfärg och en viss lyrisk
värme. Och Aurore Palmgren gjorde en mor
av gamla stammen, lika präktig som
förödande för de sina. Flera kunde nämnas.
Besekow tycktes verkligen ha förmått locka
fram det bästa hos artisterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
