Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Folkens fredsförbidan. Historiska betraktelser över ett aktuellt ämne. Av J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/. Bergman
gång efterbildats av Amerikas Förenta
Stater.
Låt oss ett ögonblick betrakta det gamla
Roms väg. Medelhavsfolkens politiska
historia börjar med smärre samhällen, som
bekämpa och uppsluka varandra: på
detta sätt uppstodo successivt allt större
statsenheter och med tiden till och med
några som kunde betecknas som stormakter,
vilka höllo varandra i schack, tidvis i ett
slags jämviktssystem. I tredje
århundradet före Kristi födelse funnos i
medelhavsvärlden åtminstone fem stater som kunde
betecknas som stormakter och dessutom en
hel del smärre, som voro hänvisade att
hålla sig väl med någon av stormakterna
för att ej bli uppslukade av någon annan.
Av de fem stormakterna voro tre
monarkier: Makedonien, Syrien och Egypten, och
två republiker: den romerska, som på den
tiden ännu i det väsentliga blott omfattade
Italien, samt den kartagiska, som behärska de
en stor del av västra Nordafrika och en del
av Spanien samt vissa öar i västra
Medelhavet. Ur dessa makters inbördes koalition
och kamp framgick emellertid den romerska
republiken som den livskraftigaste, och det
blev snart den som med tiden underkuvade
de andra. Den blodigaste och för framtiden
betydelsefullaste kampen utkämpades
mellan Rom och Kartago. Efter tre väldiga
krig tillintetgjorde Rom slutligen
kartagerna, som länge varit antikens främsta
handels- och sjöfartsfolk. Deras huvudstad
Kartago blev år 146 f. Kr. av romarne
jämnad med marken. Dess område införlivades
med romerska riket och senare i antiken
möter man ett romaniserat Nordafrika och
ett romaniserat Spanien. Ett nytt, latin
talande Kartago växte upp, befolkat av
romerska kolonister.
Under det andra av de tre krigen med
kartagerna såg det en tid högst hotande ut
för Rom. Kartago hade då en fältherre
som var ett av världshistoriens yppersta
militärgenier, den store Hannibal. Han hade
från det kartagiska Spanien med oväntad
snabbhet och under de djärvaste vågspel
övergått Pyrenéer och Alper, med sina
härar slagit den ena romerska armén efter
den andra, men blev dock på sistone
besegrad av småsinne och partistrider i sitt
fädernesland, och av romersk ståndaktighet
trots de värsta olyckor. Ända till sin död
försökte denne Roms oförsonlige fiende att
förena de andra stormakterna till en kraftig
koalition, men han misslyckades genom de
österländska monarkernas kortsynthet och
inbördes avund. Roms diplomati däremot
visade sig i längden lika överlägsen som
dess vapen. Enligt grundsatsen divide et
imfiera, »söndra så får du härska»,
uppmuntrade Rom alla
självständighetsrörelser hos de av andra stormakter
undertryckta nationerna och lät sig prisas som
de små folkens högsinte beskyddare, men
avsikten var blott att därigenom försvaga
de stora makterna för att sedan kunna för
egen del uppsluka både dem och de små. Så
»befriade» Rom de små grekiska
stadsrepublikerna, vilka allt sedan Filips,
Alexander den stores faders, tid varit underkuvade
av stormakten Makedonien, uppmuntrade
därjämte nationalitetsmotsatserna inom
detta land och lyckades sönderdela
Makedonien i lyra smärre republiker, vilka dock
i verkligheten blevo romerska lydstater, och
i mitten av andra seklet f. Kr. kom praktiskt
taget hela Balkanhalvön under Roms
järngrepp. Därefter kom turen till Syrien och
slutligen var av stormakterna endast
Egypten, den äldsta av antikens monarkier, kvar
som till namnet självständig makt. Men det
var blott en tidsfråga när även den skulle som
en mogen frukt falla i det världsbetvingande
Roms händer. Avgörandet skedde genom
sjödrabbningen vid Aktion (en udde på
Greklands västkust) år 31 f. Kr. På
Egyptens tron satt då den sköna och lättsinniga
drottningen Kleopatra, den sista
degenererade ättlingen av de grekiska
ptolemaier-nas en gång ganska livskraftiga och be-
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
