Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Folkens fredsförbidan. Historiska betraktelser över ett aktuellt ämne. Av J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folkens fredsförbidan
gåvade dynasti, som tre århundraden förut
hade tagit hand om det förfallna Egypten
och berett det urgamla faraonriket en ny
storhet.
Vid den tid, varom vi nu tala — seklet
närmast före Kristi födelse —- hade det
ptolemeiska Egypten länge varit starkt
beroende av det mäktiga Rom, som i själva
verket hade till- och avsatt dess konungar.
Nu hade Kleopatra förbundit sig med den
romerske stormannen och fältherren
Antonius, som med romersk
organisationskonst försökte samla Orientens krafter till
en sista maktstrid mot västern och sitt
eget Rom, där han betraktades som
förrädare. Hade Antonius och Kleopatra segrat
i denna kraftmätning, så skulle Antonius
knappast tänkt på att återvända till Rom
utan, som en ny farao, från Alexandria
sökt styra det medelhavsvälde, som nu i
stället genom segern vid Aktion föll i Roms
och dess dåvarande ledande mans händer.
Rom skulle då sjunkit till en provinsstad
och Antonius skulle lika litet kunnat trycka
på den i så fall härskande orienten en
romersk prägel som det skulle lyckats
Gustaf II Adolf att sätta en svensk prägel
på det tyska kejsarväldet om han i stället
för att stupa vid Lützen skulle gått vidare
i sitt segerlopp, intagit Wien och gjort sig
till tysk-romersk kejsare.
Jublet efter Aktionsegern blev i Rom
oerhört. Den tidens skalder ge påtagliga och
levande uttryck för den hänförelse man
kände över ej blott Egyptens fall i och för
sig utan över det faktum att alla makter
av betydenhet utom romarne nu voro
definitivt avväpnade. Man drömde om
världsfred, och kring den man, Caesars
adoptivson och arvtagare Octavianus
(senare benämnd med ärenamnet Augustus,
d. v. s. den upphöjde, den vördnadsvärde)
skallade lovsångerna så som aldrig tillförne
kring någon dödlig. I Rom byggdes ett
praktfullt »Fredens altare» (Ara pacis) till
världsfredens firande. Man var fullt med-
S t at y av kejsar Augustus från
20-talet f. Kr.
veten om den stora tidens betydelse, och
Rom beredde sig under Augustus’ ledning
att övertaga domarväldet och
ordningsmakten i den avväpnade världen. Den
store nationaldiktaren Vergilius utformade
i sitt verk Aeneiden tidens tankar i orden
Andra med konst mer mjuk kunna giva en ande
åt bronsen,
skapa — det tror jag dem om — livslevande
bilder i marmor,
tala med kvickare mun och himmelens välvande
kretslopp
mäta med skarpsynt blick och säga oss
stjärnornas uppgång,
du skall råda med makt över folken, romare,
minns det!
Detta skall vara din konst: bjud fred, bjud
ordning i världen,
mild mot de kuvade var, men slå ned dem som
trotsa ditt välde.
»Andra» åsyftar grekerna, vilkas andliga
överlägsenhet romarne ovilligt måste er-
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
