Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Skärseld och kammarmusik. Av Th. Warburton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skärseld och kammarmusik
Av T h. Wa r b ur t ön
r^__’MÅNINGOM, steg för steg, dämpas
och förvirras T. S. Eliots diktarstämma,
blir alltmer spekulativ och tveksam, irrar
genom vårt tidsmedvetandes och våra
minnens yttersta labyrinter i vindlande ekon,
tills ett slags kretslopp är fullbordat, rösten
förstärks och åter når oss ur en ny
riktning.
Så kan man beskriva helheten av de fyra
långa dikter som är sammanförda under
titeln Four Quartets. En mera
ordnings-älskande analytiker föredrar kanske att
ställa dem bredvid varandra och söka
ledmotiv och sammanbindande trådar; helt
säkert skall det resultera i en ordnad
tankehärva utan alltför många lösa ändar. Men
trots att dessa »kvartetter» bildar en
diktcykel, utgör de dock inte någon sluten
komposition. Deras stämmor avlöser ofta
varandra, utvecklar ett givet tema och ger
det nya förgreningar, men nästan lika ofta
täcker de varandra och blandas samman
utan att följa några lagar. Vaghet, trevan,
upprepning kännetecknar avsiktligt dessa
poem som alla handlar om minne och
tillbakablick, död och förvissnande, lidande och
rening.
De fyra dikterna har kommit till under
minst sex år, och de har alla, enligt Eliots
rätt pretentiösa vana, publicerats separat:
Burnt Norton 1936, East Coker 1940, The
Dry Salvages 1941 och Little Gidding 1942.
Det är som om krigsutbrottet, vilket vi vet
har medfört en sista desillusion för Eliot,
skulle ha givit fart åt hans lust till
spekulation över den metafysiska verklighet som
han alltid har betraktat som den väsentliga
i tillvaron. Det är också typiskt för hans
konst, att dagens lidande och oro endast
indirekt avspeglas i dessa fyra omsorgsfullt
utmejslade verk, där varje ord, nästan varje
språkljud är lika kräset utvalt som
reflexionen bakom dem. Bara i förbigående, som i
framkastade triviala exempel, snuddar
diktaren vid nöd och politik som jordbundna
uppenbarelseformer av det andliga kaos
han bemödar sig om att genomtränga.
Man kan, som en ung lyriker nyligen gjort,
ställa frågan; »Vad är det som är så
förbannat förargelseväckande hos Eliot ?» Själv
besvarade han sin undran med att peka på
att det preciösa i denna diktning illa går
samman med den strikta respekt som Eliot
syns fordra av sina läsare. Anmärkningen
är säkert befogad. Inte minst vid ett
studium av Four Quartets har man svårt att
återhålla en lätt irritation över denna
medvetna världsfrånvändhet som med alla
hjälpmedel strävar att uttrycka sina
svävande positioner i så exakta ordalag som
möjligt. I detta fall har Eliot verkligen
hamnat i en »förargelseväckande» paradox.
Som diktare har han en obestridlig rätt att
kräva intresse för sina personliga
reflexioner och resonemang; men det är inte
rimligt att pocka på att de orakelmässiga
utvikningarna skall accepteras med samma
allvar. Till exempel de rader ur East Coker
som i trogen översättning av Gunnar
Ekelöf lyder:
Om ni vill komma dit,
till stället där ni är, från stället där ni inte är,
måste ni gå en väg där ingenting är
hänryckning.
För att nå fram till vad ni inte vet
måste ni gå den väg som heter ovetskapens.
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
