Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Skärseld och kammarmusik. Av Th. Warburton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skärseld och kammarmusik
nödvändiga väg mot »vidgad enhet,
djupare förbund».
En gryning skymtar. The Dry Salvages
kan kanske betraktas som svitens helaste
och mest tillgängliga dikt, den där Eliots
poetiska bildspråk bäst kommer till sin
rätt. Med sin inspirerat valda grundsymbol,
vattnet, för gudsnärvaron i världen ger
den en naturkraftsstämning åt diktarens
religiösa upplevelse som man verkligen inte
hade väntat sig av en så intellektuell
människa som Eliot. Symbolen utnyttjas
sinnrikt redan i första satsen, där
gudsmedvetandet inom honom och allväsendet
omkring honom kontrasteras:
Jag vet inte mycket om gudar; men floden är,
tror jag
en mäktig brun gud — vresig, otämjd och omed-
görlig,
tålmodig kanske, så länge han erkänns som gräns;
nyttig men opålitlig när han befordrar handeln;
sist bara ett problem att lösa för brobyggare.
När det engång är löst, glöms guden nästan bort
av dem som bor i städer — men evigt oblidkelig
återsänder han sina årstidsstormar, förstör,
påminner
om det som människor vill glömma.
Floden är inom oss, havet, havet omsluter oss;
havet är också fastlandsgränsen, graniten
som det hugger tänderna i, stränderna som det
beströr
med tecken på andra tiders skapelse:
sjöstjärnan, eremitkräftan, ryggraden av en val;
gölarna där det bjuder vår nyfikenhet
de finast fransade algerna och havsanemonen.
Det vräker upp vad vi mist, den rivna noten,
den splittrade hummertinan, den knäckta årån
och främmande dödas redskap. Havet har
många röster,
många gudar och många röster.
En av rösterna är klockbojen som klämtar
i dimma, bebådelsens, frälsningens
aftonringning, »utringd av en jämn lugn dyning
som funnits från alltings början». I andra
satsen tonar den domedagsbådande ut över
dimmiga vatten, där människan drivs eller
färdas omkring på bräckliga kölar. Dess
mörka stämma sekunderar allt livs ohör-
bara och oändliga klagan och bön om
befrielse från smärtan, »de vitnade benens
bön till Döden, sin Gud». I samma sats
följer en tvär stämningsomkastning: med
sin oefterhärmligt nyktra ton ger sig Eliot
in på en mer filosofisk diskussion av
smärtan och det onda i vårt förflutna och vårt
nu ■—- som dock får klinga ut i en poetisk
bild: orubblig som ett skrovligt skär, som
The Dry Salvages själva, står vår plåga
kvar, översköljd av vatten, kringsvept av
dimmor, men alltid oföränderlig. I tredje
satsen tas ett gammalt tema upp igen: det
närvarande, punkten mellan förflutet och
framtid, men nu i relation till människans
färd över gudsvattnen mot outforskliga
mål:
I kvällningen, i tackling och antenn
ledsagar er en röst (fastän inte för örat,
tidens susande snäcka, och inte på något språk):
»Far vidare, ni som tror er resa;
ni är inte desamma som såg hur hamnen
sjönk undan, inte desamma som stiger iland.
Här mellan två kuster
där tiden är upphävd, tänk på framtiden
och det förflutna med sinnet i jämvikt.
I denna stund som är handling och icke handling
tag emot detta: »på vilket livsområde
en människas tanke än riktas in
i dödens stund» — så är detta den enda handling
(och dödens stund är varje ögonblick)
som skall bära frukt i andras liv:
och tänk inte på den frukt som handlingen bär.
Far vidare.
O färdmän, o sjöfarare,
ni som kommer i hamn, och ni vilkas kroppar
skall utstå havets rättegång och dom,
eller andra öden, detta är ert mål.»
Fjärde satsen är en stilla och okonstlad
bön för sjöfarande. I all sin korthet ger
den oss en belysning på hela dikten som
gör denna till ett slags Eliotsk teodicé:
havet är en gud på ont och gott, bärande,
lyftande, men fylld av lurande plåga och
undergång. I den sista satsen har Eliot
lämnat vattensymbolen. Människans
kontakt med Gud kallas, med ett grepp i den
redan välbekanta tidsrekvisitan, för det
405
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
