Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Tre prosadikter till Franz Kafkas minne. Av Erik Lindegren - Trösten - Kostymen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tre prosadikter till Franz Kafkas minne
Av Erik Lindegren
TRÖSTEN
NÄR fönstret blåste upp och
orsakskedjan började rulla med ett rasslande dån
som kom allt att smälta ner till en
blandning av vrede, ånger och fasa låste sig
mannens händer i det sovande huset
fullständigt och när han på alla sätt försökte
skilja dem från varandra ville det inte
lyckas för tvärs genom skotten trängde
sig den hypnotiserande blinkningen fram
till honom från banvallen där det rykande
tåget nyss spårat ur och tvang honom att
med knäppta händer lyssna till hur vinden
tog hand om de döendes skrän medan
sabotörens vanvettiga jubel och himlastormande
armar jagade fram genom skogen ända
tills sjukbärarna och fotograferna med
blixtljusen och banvakten med sin
förkrosselse och generaldirektören utan sina
järnvägar samt inte minst dödens ängel äntligen
infann sig och röjde upp i spillrorna så att
röster och syner försvann. Sedan man som
avslutning upprepade gånger spelat igenom
nationalsången blev allt tyst.
Men inne i huset kunde man se hur
mannen hade rest sig och som förhäxad
stirrade in i blinkningarna från banvallen,
som alltjämt fortsatte likt ett
outtröttligt öga.
Han lyfte de låsta, knäppta händerna i de
brutalt framblänkande, till synes
allvetande skenen och läste med stirrande
blickar igenom dess upprepade maningar att
ta det hela både som en varning och lugnt
och naturligt, vilket senare han väl
slutligen också gjorde, medan han som en tröst
för sin sårade och kortsynta rättskänsla
behöll den tanken att åskådarna den
gången hans egen timma slog säkert skulle
vänja sig vid hans plötsliga bortgång.
KOSTYMEN
Efter vad jag hört anses det i allmänhet
som en abnormitet att vilja gå omkring
naken. Detta förvånar mig dock, eftersom
just jag känner denna drift så oerhört
starkt. Redan min mor hade ett ofantligt
besvär med att klä på mig när jag var liten,
och hon gömmer väl ännu på den skål, i
vilken jag alltid fällde mina tårar, medan
hon stretade med mig och mina kläder.
Här på kontoret har jag också flera
gånger inställt mig naken, men varje gång
blivit uppkallad till chefen. Sista gången
hotade han att avskeda mig, och då insåg
jag att det bästa var att foga sig. Detta
tycks nämligen vara det enda kontor som
finns. På mina frågor om jag åtminstone
inte kunde få en alldeles ny kostym
upplyste han kort, att det inte finns några nya
kostymer, endast gamla som sys om. För
att protestera mot detta uppenbara fel i
systemet valde jag då ut den slitnaste och
trasigaste jag såg. Chefen betraktade mig
med bulligt hoprynkade ögonbryn och
frågade om jag inte visste, att varje
medborgares kostym var avsedd att räcka hela livet.
Just som jag skulle svara något dumt gick
han fram till mig och tog min hand i ett
brutalt grepp. Jag ryggade tillbaka, men
det visade sig att han endast ville gratulera
mig till att äntligen ha uppnått myndig
ålder. I detta land räknades man inte som
vuxen förrän man valt sin kostym, sade han.
Detta både förvånade och retade mig.
409
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
