Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk konstkrönika under hundra år. Av Bo Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svensk konstkrönika under hundra år
Egron Lundgren. Chock av irreguliärt kavalleri i slaget vid
Doondiakera. Sepialavyr.
Edvard Bergh trädde naturen inpå livet, den
ene i den rykande stormen och den andre i
den idylliska björkhagen. Det klassiska lugnet
och distansen voro därmed övergivna.
Konstens officiella uppgift var dock
fortfarande att vara fosterländsk, trots att de
götiska och historiska ämnena utbytts mot
den nordiska naturen befolkad av strävsamma
svenska bönder som bruka den karga jorden
och sköta sin boskap. Konstskapandets
bakgrund var i så måtto densamma som tidigare.
Det gällde att visa, att de nya folkliga
motiven kunde få en lika upplyftande nationell
innebörd som den man lämnat bakom sig.
Vägen var därmed stängd för en omedelbar
övergång till en realism i modern mening.
Josephson lanserar begreppet Romantisk
realism. Visserligen gjorde man studier efter
naturen och använde därvid t.o.m. den nya
uppfinningen kameran, men naturen hölls
alltför stor för att man skulle nöja sig med dess
torftigaste fakta. Skissen kunde endast få
utgöra underlaget för den slutgiltiga
ateljékompositionen där den fått den avgörande
tillsatsen av tankeinnehåll. Det som gavs med
den ena handen togs tillbaka med den andra.
Men då den intimare kontakten med
verkligheten en gång knutits vidgades därmed
synfältet. Det gamla intresset för det
exotiska, vilket lika mycket som klassicismen
utgjort förutsättningen för Palms populära
vedutor från Italien, korresponderade väl
med upptäckten av nya trakters egenart.
Höckerts Lapplandsmålningar tillfredsställde
denna romantiska längtan. Ännu viktigare
än motivområdets geografiska utvidgning var
dock genrens uppblomstring som bjöd dess
utövare snart sagt oändliga
variationsmöjligheter. Den bör ses som det främsta
utslaget av konstens med tiden allt bredare
borgerliga underlag. Heroismen överflyglades
därmed av sentimentaliteten och det
fosterländska fick en allt sprödare klang av
folkhemspastoral och valthorn i fjärran.
Om man än kommit närmare ett realistiskt
studium av naturen så skedde den
förskjutning som ägt rum främst på det innehållsliga
eller litterära planet. Det är betecknande att
då Egron Lundgren lade sig till med sin
impressionistiskt djärva touche, som så
välgörande sticker av mot den övriga samtidens
konventionella teckning och färghållning, så
skedde detta halvt ofrivilligt inför tvånget att
med journalistisk snabbhet från hästryggen
kunna fånga bilden av exempelvis en
stridsscen från seapoysupproret. Han hörde också
hemma i Englands lysande akvarelltradition
och stod helt utanför den svenska
utvecklingen.
Där skulle förändringen komma oändligt
mycket försiktigare och följa en annan linje.
Det var inte studiet av den virvlande
413
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
