Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk konstkrönika under hundra år. Av Bo Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svensk konstkrönika under hundra år
August Malmström. Älvalek. Skiss, gouache.
Nationalmuseum.
uppgifter. Friluftsmåleriet svarade alltför väl mot
det svenska kynnet och det bästa i publikens
smak för att kunna torpederas av reaktionära
konstdogmer. Denna popularitet gav dess
utövare frihet att i lugn och ro fullfölja sin
utveckling mot en allt större ljusstyrka på
paletten.
Genremålarna försökte följa med genom att
flytta ut sina figurer från interiörens dunkla
halvskuggor till en soldisig atmosfär i Corots
stil, där det litterära innehållet ofta fick svårt
att hävda sig i konkurrensen med den
uppdrivna koloriten. I den situationen påträffar
man gång på gång Bråvallaslagets målare
August Malmström. I sökandet efter ett
motiv där naturkänslan kunde bringas i
harmoni med ett litterärt ämne har han fyndigt
återgått till Blommérs Älvalek. Blommér
utgick från sagan och gör landskapet till bärare
av dess stämning medan för Malmström det
primära är den svärmiska naturupplevelsen,
som framkallar folkviseassociationen. Hans
syntes innebär en eftergift åt bägge hållen.
Medan friluftsmåleriet med åren utvecklade
sig till allt större saklighet har han sökt ett
starkare känslouttryck. Detta motiverar
målaren genom att befolka landskapet med
älvorna, vilka han dock dematerialiserar så
starkt att de halvt om halvt kunna
uppfattas som dimma. Konstkrönikans citat av
den framstående samtida kritikern Lorentz
Dietrichson är här på sin plats:
Blommér gick in i folksagan med full tro och
hängifvenhet, för honom dansade elfvorna och
sjöjungfrun —- och på afstånd skymtade man vanligtvis en
förbidragande enslig vandrare eller någon annan,
som i den stilla nattliga timmen med häpnad såg
skogens lif vakna. Malmströms tafla äter visar oss
nutidens mera skeptiska ande, men som har sin egen
vemodsfulla poesi: Den kan inte mera tro, men den
älskar ändå att svärma, och den ser figurer och lätta
väsenden i dimman, som stryker genom den kyliga,
stålskarpa morgonluften.
Man får dock inte förbise att denna fint
nyanserade analys av skillnaden mellan de båda
målarna utgår från själva likheten. Den
konventionellt litterära och svalt
känsloengagerade uppfattningen är gemensam för dem
bägge.
Det snöskred som inträffade i och med
opponenternas framträdande kan knappast
åskådliggöras tydligare än om man hänger Ernst
Josephsons Näcken bredvid Blommérs och
Malmströms älvalekar. Kontrasten är så stor
att det dröjer en god stund innan man blir
medveten om att ämnena äro nära besläktade.
Det är återigen folkvisan som inspirerat
konstnären. Liksom hos Malmström är
naturupplevelsen även här det primära:
Gossen var blott min egen fantasi,
Näcken var forsen, som brusade förbi
och stänkte sitt skum på min kind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
