Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk konstkrönika under hundra år. Av Bo Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bo Lagercrantz
håller betraktaren på ett kyligt och
salongsmässigt avstånd från natursceneriet kastar
Josephson oss brutalt in i forsens virvlar, där
vi uppleva ett drama glömmande hela
omvärlden. Myten och naturen äro här inte
sammanförda för att förklara och komplettera
varandra utan samverka i olösbar enhet för att
bilda ett tredje — Musiken.
Musik, du hörselns guddom. Blott DU kan svara
till mitt blödande hjärtas slag. O, att det finge
förblöda i din ström.
Josephson ser i musiken den främsta
konstarten därför att den är fri från den förödande
kampen med duk, färg och penslar och kan
ge ett omedelbart uttryck för de känslor som
naturen uppväcker. Myten får för honom nytt
liv genom att den symboliserar ett
idealtillstånd där konstnären i extatisk berusning kan
nå ett omedelbart realiserande av sina
impulser. Näcken är romantisk och
övervägande harmonisk trots sitt starka uttryck.
Formen, som är präglad av renässansens
monumentala rytm, förmedlar jämte den smultna
färgskalan ett intryck av en extasens befrielse
från världen och rofyllda hänsjunkande i ett
undermedvetet liv.
Josephson rönte nästan lika litet
förståelse bland sina kamrater som av kritiken. För
dem innebar naturalismen främst
upptäckten av den timliga världens färgrika detaljer,
en upptäckt alltför stor för att i en
handvändning kunna överges. Josephson var dess
främste banérförare men samtidigt alltför
mycket romantiker och bunden i traditionen
för att kunna nå en lika lätt frälsning som
sina kamrater. Hans drömsyn kunde inte
släppa honom och i Strömkarlen tillkämpade
han sig en på en gång bisarr och sublim
syntes av de svårförenliga beståndsdelarna. Det
är som om han ville bevisa att Näcken inte
utgjorde ett prov på romantiskt skönmåleri,
som endast hörde hemma i en gången tids
skymningsdunkel, utan att den även tålde
solljuset. Om termen surrealism hade varit
uppfunnen skulle Josephson kanske ha gillat
den benämningen på Strömkarlen. Den
poetiska visionen har där ersatts av en
naturalistiskt plågsam skildring av konstskapandets
psykologiska förlopp. Det obarmhärtiga
dagsljuset framhäver den skära hudfärgen och de
kantiga kroppsformerna på det brutalaste,
sätt. Näckens somnambult viljelösa
uttryck — som låter honom framstå som ett
fullständigt passivt medium för den brusande
forsens toner, har ersatts av ett vaket tillstånd
präglat av den psykiska kraftanspänningen
för att fånga impulsernas snabba flöde och ge
dem form i musik.
Det taget gjorde ondt likväl.
Men skönare blef tonens klang —
ack, herregud, om strängen sprang —
då höjde sig min fria själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
