Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Komiken som reflex. Av Nils Antoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Antoni
komma under medverkan av smärtsinnets
mottagare i huden. På litet äldre barn
kombinerar man som bekant gärna kittlingen med
en fingerad skrämsel: »Det kommer en liten
råtta» etc., slutande med pip i magen. En
åtminstone delvis olustig, i längden
outhärdlig sinnesförnimmelse i förening med en
fingerad skrämsel, som nöje eller
njutningsmedel alltså, ett åtminstone skenbart ganska
paradoxalt förhållande! Visserligen icke mera
paradoxalt än kittlingsskrattets fortsättning
senare i livet, komiken, som ju också är en
behaglig upplevelse av någonting skadligt.
Något senare än kittlingsskrattet och
pip-ningen m. m. kommer okynnesskrattet, då
barnet ger luft åt sin glädje över att lyckas
undandra sig vårdarinnans avsikter, göra
tvärtemot etc., alltunder det den
sympatiska kontakten bibehålles, inom dess ram så
att säga. Barnet är nu i själva verket redan
framme vid den form av avsiktligt anordnad
komik, vi kalla spratt, puts, upptåg,
practi-cal jokes. Glädje åt att väcka oskyldig
förargelse eller förtret, alltjämt inom ramen för
sympatisk kontakt, så skulle man i själva
verket gott kunna tänka sig komikens första
brodd, dess »ontogenes». Det förefaller
dessutom naturligt att den första komiken är av
aktiv, icke receptiv art.
I tidigare, mera primitiva
utvecklingsstadier existera inga hämningar, organismen
tenderar att omedelbart och fullständigt
»avreagera» sina intryck. Denna mera
ursprungliga form av motorik övergår med tiden i en
mera komplicerad, differentierad sådan i
den mån hämningar utbildas, vilka just äro
liktydiga med högre regulation.1 Detta den
organiska utvecklingens allmänna schema
synes gälla även det komiska: spratt o. dyl.
äro mera naiva former, det stilla löjet
motsvarar ett högsta utvecklingsstadium.
Huvudmassan av våra komiska njutningar förblir
väsentligen receptiv, reaktionen stannar vid
en enkel skratt- eller löjesreflex.
Förmågan att finna en berättad situation
komisk kommer tydligen åtskilligt senare, i
genomsnitt skulle jag tro vid 5—6 års ålder.
Hur skrattet som kittlingsreflex skall tänkas
*) Aktivitet ligger närmast till för vår natur, rent
receptivt arbete t. ex. tröttar och anstränger,
kanske just på grund av sin "onaturlighet": det
förutsätter en impuls till ytterligt stegrad mottaglighet
för intryck på samma gång som en impuls av
motsvarande styrka att undertrycka den naturliga
tendensen att låta intrycken omsättas i handling.
utveckla sig till yttring av glädje åt att ställa
till förtret eller åt att själv bli föremål för
fingerad förtret, därom må de lärde tvista;
kanske är det inte nödvändigt att söka någon
direkt linje här, åtminstone inte
psykologisk. Särskilt anmärkningsvärt är, i exemplet
med råttan och pipningen, hur tidigt
fiktionen, leken utvecklar sig hos barnet. Lek och
fiktion äro givetvis mycket nära grannar till
komiken i alla dess uppenbarelser.
Skratt och komik äro alls inte samma sak.
Skrattet uttrycker överrumplande eller
överskjutande lust överhuvud taget. Men
»Skrattet» sätter Bergson som titel på sin berömda
studie över det komiska, skrattet är
komikens mest direkta och omedelbara uttryck,
och skall komiken studeras fysiologiskt, som
reflex, får man inte glömma reflexbågen och
dess motoriska skänkel skrattet.
Man har sagt att människan är ensam om
såväl skratt som leende. Människan har fått
många olika definitioner, alla formulerade
av människor. (Vi kunna kanske vara
tacksamma för att vi inte känna våra medbröder
djurens definitioner på oss!) Homo faber,
människan den verksamma, är en mycket
trevlig och hedersam karakteristik. Sapiens,
ja, utan tvivel är det företrädesvis med
intelligensens makt vi tillgodogöra oss både
tingen, djuren och varandra. Man har också
betecknat oss som det skrattande djuret. I
huvudsak är väl detta sant, dock icke alldeles
absolut. I en bok av Crile om
sinnesrörelsernas uppkomst och väsen 1915 finnes ett
lyckat foto av en chimpans som ler. Chimpansen
skrattar också, nämligen på kittling liksom
människobarnet, men inte som vi, ljudligt
och intonerande utan mera diskret, det
stannar vid ett ha ha ha med viskstämma; de
som hört det hysa intet tvivel om dess
analogi med människans skratt. Den engelske
fysiologen Graham Brown har 1915 meddelat
intressanta experiment häröver. Redan långt
tidigare — Spencer 1894 — hade visats att
icke blott så att säga viljebanor för
andningsrörelserna kunna påvisas bland övriga
kända banor i hjärnskänklarna, utan även,
inom området för mera automatiskt
arbetande, vegetativa områden inom
hjärnstam-men, banor som kunna hejda, undertrycka
eller påskynda andningen på ett sätt
påminnande om spontana affekter. (Alltsedan
Charles Bells »Anatomy and Philosophy of
Emotions» 1806 har även forskningen
uppmärksammat andningens allbekanta, starka enga-
o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
